Ry Cooder (2005)
Gitarristen Ry Cooder är något av en musikantropolog. Han har grävt där han står, i den breda amerikanska musiktraditionen, men även gjort lysande musik av möten med musiker i Asien och Afrika. För många är han förknippad med den ödsliga slide-gitarren som prydde Wim Wenders film Paris-Texas, för andra är han mannen bakom Buena Vista Social Club.
Efter den fantastiska duoplattan med den kubanska gitarristen Manuel Galbán, Mambo sinuendo, har Cooder de senaste tre åren hållit sig hemma i Los Angeles och ägnat sig åt mörklagd hembygdshistoria från 50-talets USA.
– Jag blev uppringd av fotografen Don Normark som undrade om jag ville göra musik till en dokumentärfilm baserad på fotografierna i den här boken.
Ry Cooder böjer sig fram över hotellrumsbordet och visar mig en bok med titeln Chavez ravine, 1949, a Los Angeles story.
Omslaget visar en man som vandrar på en liten stig i riktning mot några högt belägna trähus och Cooder berättar om hur den då 19-åriga fotografieleven Don Normark fått i uppgift av sin lärare att fotografera Los Angeles från en hög punkt.
– Så han vandrade upp en liten stig från downtown L.A., där han bodde, och hittade en lantlig, idyllisk liten by befolkad av chicanos.
Vi bläddrar i den vackra lilla boken och Cooder berättar engagerat hur Normark blev helt betagen och stannade kvar i ett år. Sedan blev bilderna liggande ändå till 1999 då han gav ut dem i bokform.
Kände du själv till Chavez ravine som barn?
– Ja, men vita människor gick aldrig dit. Medierna och polisen framställde alltid mexikanare som farliga.
Normarks förfrågan inspirerade Cooder till att, på egen hand och tillsammans med musiker som hade minnen från tiden, skriva sånger om livet i Chavez ravine och de omständigheter som ledde till att byn, bokstavligt talat, brutalt jämnades med marken för att ge plats åt baseballarenan Dodgers stadium.
– Men det var en lång och mödosam process. Det gällde att hitta ett sätt att skriva intressanta, coola låtar som belyste historien från olika vinklar. Jag talade med en massa människor, läste, tittade på fotografier, letade efter gamla låtar som kunde ge autentisk tidsfärg.
Det tog mig tre år, säger den 58-åriga Cooder och beklagar sig som en grinig gammal gubbe över att han 
ständigt ger sig in i komplicerade och kostsamma projekt.
– Men vad ska jag göra? Sitta hemma och se på tv?
Färdigställandet av albumet utgör en naturlig slutpunkt. Några konserter kan han inte tänka sig, särskilt inte då de medverkande chicanomusik-veteranerna Lalo Guerrero och Don Tosti gått ur tiden.
Du tycks ha en förmåga att göra inspelningar med musiker i sista minuten.
– Ja, alltid. Det är läskigt och jag har ibland tänkt att äldre musiker kommer att undvika mig. Men det är så det är; musiker dör och med dem deras musik.
På albumet har du med gamla vapendragare som Jim Keltner, Flaco Jimenez och din son Joachim. Han är en väldigt bra trummis.
– Ja, han har lärt sig mycket av Keltner. Han har ett eget band med sin flickvän Juliette Commagere.
Såväl Chavez ravine som förra plattan Mambo sinuendo har påtagligt rumsliga ljudbilder, något som särskiljer dem både från platt lo-fi-estetik och anonymt digital inspelningsteknik.
– Jag är alltid intresserad av att få med miljön som musiken skapas i. När det gäller Chavez ravine ville jag att det skulle låta som ett danshak i östra Los Angeles någon gång på 50-talet, säger Ry Cooder och beskriver samtida inspelningsteknik som anti-rumslig och alltför polerad och desinficerad.
– Man kan se den här skivan som en form av radioteater; bilderna du får i huvudet påverkas av ljudbilden. Det är inget lätt sätt att spela in på, det kan jag försäkra dig, fortsätter han och berättar att det krävs en kombination av ny och gammal inspelningsutrustning för att uppnå det han eftersträvar.
Lyssnar du på samtida pop och rock?
– Nej, knappast inget alls. Jag lyssnar mest på jazz, för att jag är intresserad av att höra duktiga instrumentalister. Problemet är att jazz inte säljer längre.
När får vi se dig på en scen i Sverige?
– Aldrig. Jag slutade med konserter 1990. Jag får det inte att fungera längre; ljudet blir aldrig bra, min mage krånglar och jet-laggen är hemsk!
Varför bor du kvar i Los Angeles?
– Det är här jag kommer ifrån. Vi har bott i samma hus i Santa Monica i över trettio år och jag förstår inte hur jag skulle kunna bo någon annanstans; det är här jag har mitt jobb och alla mina vänner.
En gång i tiden spelade du med Captain Beefheart. När träffade du honom senast?
– Jag har inte sett honom på trettio år. Ingen har sett honom. Han bor i öknen och är plågad av sjukdomar. Han hade intressanta idéer. Verkligen.
Vad vet du om svensk musik?
– Jag vet att det talas mycket om svensk musik i L.A., fast jag har inte hört något. Men jag har läst alla Henning Mankell-böckerna. Min fru har släkt i Sverige så hon gav mig en Mankell-bok.
Efter Chavez ravine har Ry Cooder nu börjat intressera sig för de vita fabriksarbetarna i Los Angeles och deras arbetarsånger. Vad det leder till vet han inte ännu.
– Men får jag bara ihop tillräckligt många bra låtar så blir det säkert ett nytt album.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 050615
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera