Pat Metheny Group: Annexet, Stockholm, 16 maj 2005
En konsert med Pat Metheny Group ger mycket musik för pengarna. Nästan för mycket. Först framförs senaste albumet The way up i sin helhet, det är en svit på drygt en timme. Sedan fortsätter konserten med uppåt två timmar till. För min del hade det gärna kunnat få sluta med de formidabla versionerna av Are you going with me? och Last train home, två av gruppens bästa och samtidigt mest lättillgängliga låtar, fast då hade man gått miste om den närmast technorockiga The roots of coincidence och nöjet att se den annars så subtila pianisten Lyle Mays ösa brutalt på elgitarr.
Bortser vi från i-landsproblemet med konsertlängden finns det inte mycket att klaga på. PMG kombinerar övermänsklig teknik med gudomligt inspirerat musik i gränstrakterna mellan jazz, rock, konst- och folkmusik. Gruppens kärna, Pat Metheny, Lyle Mays, Steve Rodby och Antonio Sanchez, är i grunden en jazzkvartett, med Cuong Vu, Grégoire Maret och Nando Lauria växer musiken dock ut till något som är mycket större och, i ordets bokstavliga och mest positiva betydelse, mer gränsöverskridande.
Det råder inga tvivel om vem stjärnan är, han med hårburret, den randiga Picassotröjan och den stora mängden konstiga gitarrer, men det är ändå det kollektiva uttrycket som är det viktiga, med
musiker som byter instrument lika ofta som musiken tar nya vändningar.
Fast det som skulle kunna vara manlig teknikuppvisning blir istället till besjälad musik pendlande mellan elektroniskt förvrängda ljud och Grégoire Marets mycket mänskliga munspel.
©Dan Backman Rec publ i SvD 050518
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera