Mikael Ramel: Vilken skillnad (Gazell/Border, 2005)
Mikael Ramel gjorde klurig visrock som var lite för psykedelisk för proggen. Med tiden har hans 70-talsalbum blivit kultklassiker. När de häromåret återutgavs blev responsen så god att Ramel fick lust att ta nya tag i musiken.
Nya albumet, det första på 19 år, har getts en missvisande titel då det inte alls handlar om en musikalisk kursändring utan, tvärtom, låter som förr. Fast på nytt.
Det bästa med Ramel, då som nu, är hans utvecklade känsla för snygga, lätt jazziga melodier och hans förmåga att omge sig med bra musiker. Förr i tiden Fläsket Brinner-folk, idag måste man främst framhålla Mats Öbergs känsligt uppfinningsrika klaviaturspel.
Ibland blir han för skojsigt ordvrängande (jo, han är fortfarande son till Povel) men oftast är det här en, i ordets bästa bemärkelse, förtjusande skiva, pendlande mellan flummigt intrikata instrumentaler och hjärtevärmande sånger. Fifteen-love torde vara något av det sötaste som spelats in på svensk mark. Någonsin.
©Dan Backman Rec publ i SvD 050522
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera