EST: Nalen, Stockholm, 8 april 2005
Esbjörn Svensson trio, förkortat EST, inleder den första av två konserter på Nalen med Tide of trepidation, samma melodi som inleder senaste albumet Viaticum. Det är en perfekt öppning på en i stort sett perfekt konsert, invändningarna sparar vi en stund, som direkt etablerar det förtätat melankoliska uttrycket i den vackra kyrkliga konsertsalen.
Här finns allt som är bra med EST; de fina melodislingorna, den diskret drivande rytmen, det berättande, bildskapande anslaget. Framför allt finns här det organiska samspel och den särpräglade ljudbild som gör EST till en av de stora jazzgrupperna, även på den internationella jazzscenen.
Jo, nog kan man kalla EST för Sveriges bästa och mest framgångsrika jazzgrupp. Trion befinner sig ständigt på resande fot världen över och när deras senaste album Viaticum släpptes tidigare i år gick det direkt upp på försäljningslistans femte plats. Det är, bör tilläggas, inte särskilt vanligt när det gäller jazz och ett bevis så gott som något på att trion nått långt utanför jazzreservatet.
EST har aldrig kompromissat med det musikaliska, men till viss del beror framgången på en från början smartare marknadsföring än brukligt inom jazzgenren och att även svenska rockskribenter, som brukar tycka likadant, länge hajpat dem.
Att EST också attraherar en publik som kanske inte annars klarar jazz beror antagligen på att de inte alls stilar med den jazzmusikaliska vokabulären. Trion har jazzen och det kollektiva samspelet som bas, men individuellt kan de ses som profilerade på lite olika sätt. Det blir tydligare live än på skiva. Förenklat kan man säga att pianisten Esbjörn Svensson färgar musiken med ett anslag av klassisk musik. Basisten Dan Berglund är inne på rockmusik i sina elektrifierade wahwah-solon, medan trumslagaren Magnus Öström för in världsmusiken med sina udda taktarter.
Det storartade med EST ligger dock inte i gruppens eklektism utan i musikernas fingertoppskänsliga behandling av dynamik och klangfärg, såväl individuellt som kollektivt. Alla tre är utmärkta solister – det känns överflödigt att påpeka – men det är när Esbjörn Svensson en bra bit in i konserten börjar manipulera det rena pianoljudet som det verkligen bränner till. Med exakt samma sensibilitet som en riktigt bra gitarrist får han pianot i självsvängning med dist och feedback. Det är mästerligt.
Sedan är det en annan sak att den sparsmakat psykedeliska ljushowen – det ser ut som ett ordinärt skärmsläckarprogram – stör mer än den tillför och att konserten borde slutat med det utsökta titelspåret från senaste albumet. Det är kanske dags att införa ett generellt förbud för mer än ett extranummer?
©Dan Backman Rec publ i SvD 050410
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera