kritik sedan 1993

Alice Coltrane: Translinear light (Verve/Universal, 2005)

Alice Coltrane, född Alice McLeod 1937, hör till jazzens stora särlingar. Som pianist, organist och harpist har hon utvecklat en alltigenom originell stil, byggd på lika delar John Coltrane, gospel, blues och indisk raga. Skulle någon förpacka henne i en box så skulle hon antagligen få åtnjuta samma slags revival som nyligen – tack vare Holy ghost-boxen – tillkommit den förut så förbisedda Albert Ayler.

När hon nu, efter 1980 års Transfiguration, kommit tillbaka med Translinear light är det inte med riktigt samma extatiska andlighet som i så hög grad präglade hennes 70-tal (Alice Coltrane är hindu med ett eget center hemma i Kalifornien). Det här är istället 67-åringens lugna sätt att ta upp en skimrande originell tråd från förr. Både tillsammans med sina saxofonspelande söner, som på ett eget sätt åkallar den store fadern, och med tunga namn som Jack DeJohnette och Charlie Haden.

Det tråkigaste med Translinear light är att Alice Coltrane inte spelar harpa. Det liknar ingen annans och skulle ge albumet ännu mer av det kosmiska skimmer som förgyllde många av hennes tidigare inspelningar.

©Dan Backman Rec publ i SvD 050128

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: