Esbjörn Svensson (2005)
– Det är inte lätt att göra en skiva. Det är en ångestfylld process. Men det var några tagningar där allt bara föll på plats, där man kände att det här är e.s.t.
Esbjörn Svensson talar om nya albumet Viaticum, det första på tyska etiketten ACT, och om vad e.s.t. egentligen är. Försöker i alla fall.
– Jag har svårt att beskriva det i ord, men jag känner det direkt när jag hör det. Det blev ännu tydligare nu än tidigare.
Esbjörn talar om att det i varje låt som trion gör måste finnas en historia. Den kan vara odefinierbar men det måste, som han uttrycker det, finnas ett berättande.
Det berättandet draget finns antytt i titlarna som, i likhet med tidigare album, öppnar upp för allehanda tolkningar.
– Vi brukar säga att det här är vår första politiska skiva. En av låttitlarna, The unstable table & the infamous fable, refererar till världen som ett väldigt ostabilt bord fullt av människor som ljuger för att ha kvar sin makt. Vi diskuterar väldigt mycket inom gruppen, och då känns det viktigt att även betona olika åsikter i musiken.
Det är inte bara trions subtilt avvägda sound – enkelt uttryckt lokaliserat mellan jazz, klassiskt och electronica – som profilerar gruppen och gjort dem populära i breda kretsar, inte minst bland rockmänniskor som annars aldrig skulle våga närma sig en jazzgrupp. Lika viktig är den utvecklade melodikänsla som kännetecknar gruppens låtar.
– Ja, det finns ett melodiskt element som är lätt att ta till sig. Vi jobbar också med grooves och rytmer som emellanåt kan vara ganska lätta att hänga med i. Vi gör det för att vi finner det intressant, inte för att bli populära.
Mitt antagande att det skulle vara mindre electronica – alltså mindre digitalt och elektroniskt bearbetade ljud – på nya albumet korrigeras vänligt men bestämt.
– Jag tror bara att vi lyckats integrera det på ett mer förfinat sätt än på förra plattan. Det ska bli som en värld av ljud, där det akustiska och elektroniska blandar sig på ett härligt sätt.
Det fanns en tid, innnan trion tog över, då Esbjörn spelade med alla som var hippa i musik-Sverige. Det var länge sedan. Hur kom det sig att han förra året hoppade in som pianist på Tomas Ledins lågmälda album Med vidöppna fönster? Ledin är ju inte Blacknuss precis.
– Jag växte upp med hans musik. Jag har inte lyssnat på det han gjort under senare år, men jag tyckte det verkade spännande att mötas. När vi träffades refererade han jättemycket till våra plattor.
Det går bra för e.s.t. Skivorna får lysande recensioner, säljer mycket, både i Sverige och ute i stora världen, och trion är ofta ute på resande fot. I mars blir det Frankrike, i april Sverige. Sedan Tyskland, Österrike, Schweiz, Irland och England. I sommar blir det festivaler och en sväng till Japan.
– När vi spelar i Tyskland, England och Frankrike så är det för mellan tusen och tvåtusen människor. I USA spelar vi på jazzklubbar, men i Europa är det konserthus som gäller.
Musikalisk blindtest. Esbjörn Svensson identifierar och kommenterar några låtar.
Radiohead: Everything in it´s right place (från Kid A).
– Radiohead. Fantastiskt, det här har jag lyssnat mycket på. Hela trion har inspirerats av den här plattan och gruppens sätt att använda studion som ett instrument. Det är många jazzmusiker som tagit upp Radioheadlåtar. Brad Mehldau har nästan som signum att göra covers på Radiohead.
Ni ligger ganska nära varandra.
– Ja, det är en av mina favoritpianister.
Fats Waller: You´re the top (från Cole Porter greatest hits).
– Fint. Det kan vara Fats Waller eller Teddy Wilson, jag kan inte riktigt sätta fingret på pianospelet.
Det är en av dem.
– Då säger jag att det är Fats Waller. Teddy är min favorit, det här är lite för smörigt för mig. Teddy är vildare, men har samtidigt samma lätthet i sitt spel.
Diana Krall: Stop this world (från The girl in the other room).
– Diana Krall. Jag såg en dvd som jag tyckte var otroligt smakfull, men sedan köpte jag en skiva som var jättetråkig. Det här låter roligare.
Steely Dan: Babylon sisters (från Gaucho).
– Det här är väl Steely Dan? Jag har inte lyssnat så mycket på dem, mera på Donald Fagens The Nightfly. Det är ett otroligt hantverk. I mitt tidigare musicerande så var det här ett föredöme. Jag har varit inne på hela Los Angeles-grejen, det var väldigt mycket Al Jarreau och Toto ett tag.
Blacknuss all stars (med Esbjörn Svensson): Rising to the top (från Made in Sweden).
– Det här är från den första Blacknuss-plattan. Lisa och Desmond sjunger. Det var en jävligt kul inspelning.
Det låter himla bra.
– Christian Falk och Martin Jonsson var starka krafter. De drog åt olika håll ibland, men när de drog åt samma håll blev det så jäkla bra.
Pat Metheny group: Afternoon (från Speaking of now).
– Den här stämman känner jag igen. Antingen är det någon som kopierat honom eller så är det Pat.
Ja, det är Pat Metheny group.
– Jag blir alldeles varm när jag hör det här. Jag har lärt känna honom och han är ett av våra största fans. Vi brukar träffas i New York, han kommer alltid ner och lyssnar när vi spelar på Joe´s Pub.
När jag intervjuade honom var han supertrevlig.
– Ja, och så är han grymt fokuserad på musiken.
Tape: Fire made of bones (från Opera).
– Det här har jag aldrig hört.
Låter det bra, intressant eller tråkigt?
– Först lät det otroligt intressant. Frågan är vad de gör av det. Ska det bara pågå?
Duke Ellington & John Coltrane: In a sentimental mood (från Duke Ellington & John Coltrane).
– Oj, det här känner jag igen. In a sentimental mood.
Vad får du för känslor?
– Jag gillar den här låten jättemycket. Pianofiguren sätter en väldigt stark prägel. Jag är otroligt svag för de här äldre inspelningarna där pianot distar lite. Jag gillar när det är lite skit i ljudet. Är det Coltrane som spelar sax?
Ja, visst är det Coltrane.
– Jag trodde det hela tiden, men jag ville inte säga fel.
Vem spelar piano?
– Det är lätt att säga McCoy Tyner. Är det han?
Nej, det är Ellington.
– Jasså, då är det duoplattan.
Joni Mitchell: Hejira (från Hejira).
– Det här är väl Joni Mitchell och Jaco Pastorius? Jag har inte lyssnat på det här, men det är omisskännligt Jaco. Alla i trion har lyssnat mycket på Joni Mitchell, men jag lyssnar inte så mycket på musik just nu.
Björk: Pleasure is all mine (från Medúlla).
– Det är Björk va? Från nya plattan. Vi köpte den i USA men orkade bara med några spår i bussen. Björk finns med på listan över människor vi gärna skulle jobba med. Thom York skulle också vara kul.
Bill Evans: Never let me go (från Alone).
– Never let me go.
Jäpp. Du klarar det här bra.
– Det låter extremt mycket Bill Evans, är det han?
Yes. Hur hör du det?
– Hans voicing, hur han väljer att lägga ackorden.
Vad betyder han för dig?
– När jag bestämde mig för att det var jazzimprovisation jag skulle syssla med försökte jag lyssna på så många jazzpianister som möjligt, och Bill Evans hör till dem jag studerat särskilt noga.
Vad har Keith Jarrett och Chick Corea betytt för dig?
– Keith Jarrett har definitivt varit betydelsefull. Det genrelösa och det sångbara. Chick Coreas grejer med Roy Haynes och Miroslav Vitous är otroligt fina.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 050127
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera