kritik sedan 1993

Katie Melua: Chinateatern, Stockholm, 29 september 2004

Katie Meluas stora idol är Eva Cassidy. Hon gillar den i förtid bortgångna sångerskan så mycket att hon ensam både inleder och avslutar konserten med Cassidy-låtar. Den första är en egenhändigt skriven tribut och så vacker och sorgsen att man nästan fäller en tår.

Så känns det flera gånger under den från Georgien bördiga sångerskans första konsert i Sverige. Att hon är ett stjärnämne och en naturtalang råder det ingen tvekan om. Likaså att det bara är en tidsfråga innan fler i Sverige upptäcker henne.

Katie Melua, 20, brukar sorteras in i samma fack som Norah Jones, Jamie Cullum och Amy Winehouse. Det är inte helt fel då allesammans är unga, snygga och framgångsrika och har tydliga element av jazz i sin musik. Katie Melua ligger närmast Norah Jones, med den avgörande skillnaden att där Jones till stora delar bygger sin musik på jazz och americana så lutar sig Melua mer mot jazz och den brittiska bluestraditionen.

Katie Meluas debutalbum ”Call of the search” har sålt över två miljoner. Främst i England, där hon gjort raketkarriär efter att Mike Batt, 54, upptäckt henne. Nu reser den lilla fryntliga farbroderna runt med henne som pianist och orkesterledare för ett till stora delar överårigt band.

Ovanstående låter kanske inte så roligt – och det fanns förvisso stunder under konserten då man faktiskt önskade henne ett band med jämnåriga musiker – men det är, tro mig, svårt att bry sig om något annat än Katie Melua själv. Med en fantastisk röst, flickaktigt klar och stark, och en närvaro som ingen Fame factory-skola skulle kunna lära ut håller hon publiken i ett smäktande järngrepp.

Genom att ledigt hoppa mellan olika genrer – mjuk standardjazz, gungig blues, soft singersongwriterpop – och dessutom hålla varje låt kort blir det underhållande hela tiden. Segar ihop gör det bara två gånger, under gubbtunga covers på ”On the road again” och ”I put a spell on you”. Fast då stämningen på scen är så brittiskt godmodig så kommer de undan även med det.

©Dan Backman Rec publ i SvD 041001

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: