kritik sedan 1993

Andy Warhol: The late work 1972 – 1987, Liljevalchs (2004)            

När Liljevalchs konsthall nu visar en stor Andy Warhol-retrospektiv är det, bortsett några mindre galleriutställningar, första gången han visas i Stockholm sedan Moderna museets Warhol-utställning 1968. Det kan tyckas lite märkligt med tanke på den betydelse han haft och fortfarande har.

Liljevalchsutställningen, som tidigare visats i Düsseldorf, Lyon och Vaduz, struntar i det beryktade 60-talet och fokuserar istället på Warhols mer okända men lika aktiva 70- och 80-tal. De signifikativa screentrycken finns med, men också abstrakta målningar och tapeter. Somligt har aldrig tidigare visats och kan säkert överraska de som inte är så bekanta med Warhols produktion.

När jag går runt med Liljevalchs-chefen Bo Nilsson påtalar jag, inför en serie vackert ärgade abstrakta målningar, att den Warhol som visas framstår som en mer traditionell konstnär än 60-talets Warhol.

– De här bilderna visades på Documenta 7 i Kassel 1982. De gjorde skandalsuccé när folk insåg att dess vackra uttryck var resultatet av att Warhol urinerat på kopparfärg. De har en traditionell estetik, men den är inte amerikansk utan mer europeisk. De knyter an till 1800-talets salongskonst och till Monets näckrosmålningar. Detta var Warhols sätt att komma bort från popkonsten.

Det verkar som om Warhol var mer aktiv skapande under den här perioden. På 60-talet var han en katalysator men här målar han själv.

– Det stämmer. Det paradoxala med exempelvis Mao-bilderna är att han återgår till det konservativa måleriet men med ett innehåll som är politiskt radikalt. Han är inte politiskt intresserad men han är intresserad av politiska attityder.

Vet man att det är Warhol själv som tecknat och målat de här bilderna?

– På 60-talet vet man att Warhol hade många assistenter som utförde hans grejor. Men när det gällde teckning så vet man att han gjorde det själv.

Du har tapetserat fyra av rummen här på Liljevalchs med Warhol-tapeter.

– Det är Andy Warhol-museet som äger dem och de får bara användas till utställningar. Det var Warhols idé att de inte skulle vara för bruk hemma, då skulle de bli trivialiserade. Det lilla rummet med fisk-tapet och barnkammarmålningar är en rekonstruktion av Galleri Bischofsbergers utställning 1983.

Finns det fler tapeter?

– Nix. Moderna museet har ju ko-tapeten, men den är psykedelisk och förknippad med en annan tid. Han använder tapeterna på lite olika sätt; Mao-tapeten är propagandisk medan fisk-tapeten ska skapa intimitet.

En sak det inte direkt talas om är huruvida Warhol var gay eller ej. Kan du sprida lite ljus över det?

– Han gjorde ingen grej av sin sexuella läggning. Däremot finns det mycket av sexual politics i hans verk och han engagerade sig mycket i aidsrörelsen. Många som jag talat med hävdar att han var asexuell. Han var en voyeaur som iakttog, inte aktiv själv. Det hör väl ihop med att han länge bodde ihop med sin mamma och aldrig tog med sig någon hem.

Det är omöjligt att få något grepp om honom.

– Jag tror att man underskattat händelsen 1968 när Valerie Solanas sköt honom. Då förändrades hans attityd, klädstil, ja, allting. Den sociala öppenhet som funnits på The Factory försvann. Han skapade ett företag, anställde en vd och stängde ateljén för annat än överenskomna besök. Tidigare kunde vem som helst komma och festa, äta mat och vara med i hans filmer. Nu blev det affärsmässigt, men det var samtidigt tidens anda; 60-talet var idealistiskt, 70-talet mer affärsmässigt.

Ärligt talat, var inte Warhol bäst på 60-talet?

– Jag har ju alltid intresserat mig för hans 60-tal. Det är ju helt klart hans klassiska epok. Försöker man titta på den här utställningen utifrån 60-talsperspektivet så hamnar man fel.

Till sist en oundviklig fråga: har du träffat Andy Warhol själv?

– Ja. Jag gick på Whitney independent study programme i New York 1981. Vid ett tillfälle hade Warhol vernissage på ett galleri i SoHo. Vi gick dit och mycket riktigt var han där. En liten försagd man i ett hörn. Jag gick fram och presenterade mig och berättade att jag höll på med en avhandling om honom och talade lite om min inriktning och mina teser. Warhol sa bara ”uhh” och verkade inte ett skit intresserad. Jag fortsatte men Warhol sa bara ”uhh” och frågade ”is there something I can do for you?”. Jag blev alldeles perplex och visste inte vad jag skulle säga. Warhol fortsatte med att fråga ”can I sign you?” och skrev sin namnteckning på min Lacoste-tröja, som jag sedemera av misstag tvättade bort. Jag var besviken på att det inte gick att kommunicera med honom. Men han fick väl ut det han ville säga genom sin konst.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 041001

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: