kritik sedan 1993

Brian Wilson: Smile (Nonesuch/Warner, 2004)

När Brian Wilson tidigare i år framförde konsertversionen av ”Smile” kände jag mitt i all upprymdhet en viss besvikelse. Nog hade jag anat att originalinspelningarnas subtila nyanser inte kunde återskapas på en scen – dessutom med andra musiker och i en annan tidsepok – men man hade ju hoppats.

När den mytomspunna, aldrig slutförda musikaliska sviten från 1966 nu kommer i en helt nyinspelad version blir invändningarna av mer marginell karaktär. Förvisso finns kvaliteter som gått förlorade, men det vettigaste är att undvika jämförelser med de originalspår man hört på bootlegs och på album med Beach Boys och istället fördomsfritt bara ta emot denna sagolikt oväntade gåva från ett av musikhistoriens stora genier.

Ska jag ändå klaga lite så blir det på gammelsmurfen själv, vars medicinerat knarriga röst stundtals tynger ner den himmelskt lätta musiken. Nog saknar man den bortgångna brodern Carl Wilsons överjordiska stämma.

beachboys_smile_coverDet storartade med ”Smile” anno 2004 är att det på samma gång låter så dåtida, nästan som på originalinspelningarna, och så samtida. Mycket har hänt sedan 60-talet men Smile är fortfarande, med sin på samma gång fragmentariska som gränslöst böljande struktur, ett utmanande formexperiment.

Dess inflytande har, på grund av att det aldrig slutförts och inte heller släppts officiellt i sin helhet, varit av esoterisk natur och liksom filtrerats genom annan musik. Men sedd i ljuset av senare års samplingsestetik och electronica kan inflytandet knappast underskattas.

Det mest fantastiska är att skyhöga konstnärliga anspråk, inte minst när det gäller Van Dyke Parks syrat surrealistiska texter åkallande ett arkaiskt Amerika, och ett medvetet åsidosättande av traditionell popsångsdramaturgi inte hindrat Wilson från att skriva några av sina finaste melodier. Heroes and villains och Good vibrations har de flesta hört, men det är i låtar som Cabin essence, Wonderful och Surf´s up som de verkliga pärlorna ligger gömda.

Det är inte så lätt att beskriva den här eklektiska musiken, enklast är att referera till Pet sounds och beskriva det som ytterligare ett kliv ut i det okända. Wilsons egen beskrivning av verket som ”a teenage symphony to God” kan också vara användbar.

Mycket är instrumentalt och liksom inbäddat i något mjukt och kvinnligt. Gott om manliga gitarrer är det ont om, klaviaturer och orkestrala slagverksinstrument finns det desto mer av. De karaktäristiska vokalstämmorna finns kvar, men surfbrädorna har lämnats på stranden.

Det tål att påpekas att Bech Boys och Beatles vid tiden för Smile var inbegripna i ett slags konstnärligt och kommersiellt krig, där det gällde att bräcka varandra på alla fronter. Pet sounds var ett svar på Rubber soul och Smile skulle bli ett svar på Revolver. Så blev inte fallet; Wilson tappade tråden och förståndet och förmådde inte slutföra albumet, vilket fick Beatles att ”vinna” med Sgt. Peppers lonely hearts club band.

Resten av historien brukar oftast beskrivas som en tragedi, vilket är berättigat när det gäller Wilsons mentala hälsa, men inte riktigt sant när det gäller musiken. Nog var han till största delen frånvarande under tre decennier, men mellan varven fick han ur sig gudabenådad musik flödande från samma källa som fött Smile. Det underskattade albumet Smiley smile kan förvisso ses som en stukad version av Smile men är, sedd i historiens ljus, likafullt fantastiskt.

Lysande Smile-fragment kan även hittas på Beach Boys-albumen 20/20, Sunflower, Surf´s up och Beach Boys-boxen Good vibrations. Det finns mycket att kolla upp för Smile-novisen.

Med nyinspelningen av Smile har Brian Wilson, ”sekreteraren” Darian Sahanaja, som varit högst behjälplig i restaurerandet, och de medverkande musikerna, däribland Stockholm strings ´n´ horns, äntligen hämtat hem den musikaliska visionen från 1966. Att det 38 år senare fortfarande utmanar säger något både om musikens tidlösa kvalitet och om det nuvarande musikklimatet.

Nu är det bara att vänta på att Capitol tar sitt kulturhistoriska ansvar och släpper en Smile-box med allt – precis allt – av det som finns kvar från de ursprungliga inspelningssessionerna.

Först då kan världens alla smileologer koppla av och gå vidare till dyrkan av annat outgivet ur pophistorien.

©Dan Backman Rec publ i SvD 040929

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: