kritik sedan 1993

Björk: Medúlla (Polydor/Universal, 2004)

Björk gör inga poplåtar längre. Det var ganska länge sedan och även då handlade det mer om dekonstruktion än konstruktion. Nya albumet är, även jämfört med ”Vespertine”, ytterligare ett steg ut i den konstmusikaliska sfären och mer att jämföra med en fritt hängande ljudskulptur än ett album med tydligt urskiljbara låtar.

Det är verkligen inte bra hela tiden. Mycket är bara jobbig avantgardism som aldrig får upp någon ånga. Men när hon får till det, som i det laddade öppningsspåret ”Pleasure is all mine” och den rytmiskt markerade ”Mouth´s cradle”, blir det lika trollbindande som musik gjord av strupsångare från Tuva och bulgariska damkörer.

Nästan allt är frambringat av processade mänskliga röster, fast det märks inte så mycket. Björk får gärna tillverka sin musik av spenvarm getmjölk från Akkureyri nästa gång, men det vore fint om hon tog med sig lite mer melodier då.

©Dan Backman (rec publ i SvD 040903)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: