Ragnarök: Fasching, Stockholm, 20 augusti 2004
Ragnarök var aldrig riktigt rumsrena bland de mer politiskt hårdföra proggarna i träskor. Deras subtilt instrumentala musik hade inte samma genomslagskraft som de mer uttalat politiska grupperna. Proggare var de likafullt, viktiga för oss i näbbstövlar som prioriterade det konstnärliga uttrycket före den marxistiska klasskampen.
Idag framstår deras debutalbum som en riktig 70-talsklassiker. Fylld av vemodigt jazzig folkrock av ett mjukt tidlöst snitt och, till skillnad från en hel del annan progg, fullt funktionsduglig även utan den historiska kopplingen till musikrörelsen.
När Kalmargruppen återuppstår för en kväll på ett välbesökt Fasching börjar det lite trevande med en betagande ”Dagarnas skum”. Men vartefter kvällen går arbetar gruppen upp ett ordentligt tryck och ett nästan Santana-liknande sväng, inte helt olikt Fläsket Brinner (som ju också blommat upp igen). Efter en inspirerad version av den helt underbara ”Promenader” utbrister gitarristen Henrik Strindberg ”visst var vi bra”. Det är bara att instämma.
Kalmarkvintetten har även bjudit in några gäster till sin Stockholmsspelning. Turid och Jan Hammarlund känner alla till, men den ”hemliga gästen” Helene Bohman är hämtad från progghistoriens pereferi. De gör låtar själva och tillsammans med Ragnarök och håller naturligtvis på lite för länge. Jan Hammarlund är förvisso en rutinerad estradör med förmåga att fånga en publik, men det är ju ändå Ragnarök man vill åt.
©Dan Backman Rec publ i Svd 040822
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera