kritik sedan 1993

Brian Wilson: Cirkus, Stockholm, 7 augusti 2004

För de som mest förknippar Brian Wilson och Beach Boys med solvarmt obekymrad surfpop kan det vara svårt att förstå den närmast esoteriska kult som utvecklats kring det havererade, fortfarande outgivna men i högsta grad inflytelserika ”Smile”-projektet. En lek med tanken att Beatles ”Let it be” fortfarande skulle ligga kvar på hyllan i EMI-kontoret leder delvis fel men kan kan vara belysande, det är ändå på den nivån i pophistorien vi befinner oss.

”Let it be” gjordes av en trött grupp på gränsen till nervsammanbrott, medan ”Smile” – det är nu vi kommer in på det fantastiska – gjordes av en man som, förvisso också han på gränsen till nervsammanbrott, befann sig mitt inne i sin konstnärliga och syrat kreativa formtopp.

Inte undra på då att det skapats en kult kring genialt nyskapande poplåtar som obehindrat växlar mellan trollbindande vokalharmonier, rent nonsens, avantgardism, exotica, americana, you name it, och allt annat som fanns i Wilsons och textförfattaren Van Dyke Parks psykedeliskt överhettade hjärnor 1966-67.

Nördiga smileologer har redan alla inspelningarna – var och en med sin åsikt om hur Wilsons ”teenage symphony to God” skulle satts ihop – men har ändå hoppats på att han själv skulle slutföra ”Smile”, ge ut den officiellt och framföra den live. Att det nu sker (albumet ska komma i september) är, hur man än vrider och vänder på det, en popmusikalisk händelse av stora mått.

Men ändå, låt oss få det överstökat, när Brian Wilson äntligen kommer till Cirkus med ”Smile” (drygt ett halvår efter premiären i London och två och ett halvt år sedan han var här med det nästan lika sensationella framförandet av hela ”Pet sounds”) lever det inte upp till förväntningarna. Det är bra, ibland fantastiskt, men inte lika bra som jag vill.

Wilson gör sitt bästa framför bildskärmar och piano, som han knappast rör, men hans röst håller som förväntat inte riktigt och hans medicinerade utstrålning är delvis tragisk. Alla hans musiker, Stockholm string ´n` horns inkluderade, gör även de sitt absolut bästa att reproducera musiken not för not, ljud för ljud, ord för ord.

Jo, det är en ynnest att få uppleva detta och jag är helglad att Darian Sahanaja hjälpt Brian att få ihop alla fragment. Men känslan att ”Smile”, med alla skört poetiska irrgångar, är ett alldeles för subtilt stycke att framföras live släpper mig inte.

”Wind chimes”, som på originalinspelningen är som en kalifornisk stilla havs-bris, blir till en marsch, medan de i sitt originalskick närmast skrämmande psykotiska ”Mrs O´Leary´s cow” och ”Fire” blir till buskis och slapstick. Annat, som ”Heroes and villains” och ”Cabinessence”, fungerar bra men det är ändå tydligt, och i högsta grad förståeligt, att de säregna energier som virvlade runt i Los Angeles när det begav sig inte går att reproducera. Det är som att den konfliktfyllda spänning som fanns mellan Wilson och de skeptiska Beach Boys-sångarna bidrog till det säregna resultatet. Samma sak med dagens musiker, som trots kärlek och musikalitet ändå inte kan matcha de studiomusiker som med förvirrad entusiasm flippade ut på originalinpelningarna. Inte minst – ja, ni får gärna kalla mig fundamentalist – går oskattbara värden förlorade när man ersätter spinetter och pukor med syntar.

Bättre går det när Brian och hans arton musiker före och efter ”Smile”-sviten ger sig på det mer lättillgängliga materialet. Med undantag av de ganska så hjärndöda ”How could we still be dancing” och ”City of blues”, från hans nyligen utgivna soloalbum ”Gettin´ in over my head”, är det bara att, precis som vid förra Sverigebesöket, lustfyllt lapa i sig all den fantastiska popmusik han gjort.

Från öppningens unplugged-avdelning, med innerliga versioner av ”Surfer girl” och ”Add some music to your day”, över kraftfulla tolkningar av ”California girls” och ”Wouldn´t it be nice” till avslutningens ”Surfin´ USA” och ”Fun, fun, fun” talar vi om fantastiska vokalharmonier och ett pärlband av hits som få kan överträffa.

Allra mest fantastiskt är kanske ändå att Brian Wilson och hans dedikerade musiker upplöser alla konstlade motsättningar mellan idiotrock och experimentmusik. Man behöver faktiskt inte välja mellan ”Help me Rhonda” och ”Surf´s up”. Man kan gilla båda.

©Dan Backman Rec publ i SvD 040809   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: