Gustav Ejstes (2004)
– Först gjorde jag bara musik för mig själv och tänkte att det inte skulle finnas någon jävel som skulle bry sig. Men sedan kom Stefan Kery och ville ge ut det och så var det igång. Jag har aldrig försökt pracka på något skivbolag min skit.
25-åriga Gustav Ejstes förkroppsligar motsatsen till Fame factory och den kortsiktiga framgångstrategi som där odlas och lärs ut. Förvisso finns det andra än han som säger sig strunta i kändisskap och listframgångar, men där många nöjer sig med rebelliska floskler manifesteras Gustavs ointresse i praktiken.
Istället för att, som branschen föreskriver, följa upp nya albumet ”Ta´ det lugnt” med intervjuer och spelningar har han dragit sig tillbaka till moderns lantgård i Småland för sommarbete.
– Idag handlar det bara om hits och att bli stor och tjäna pengar. Men det har aldrig varit avsikten med mitt musikskapande. Det är bara en utförsport för känslor, förklarar Gustav när jag telefonledes når honom på lantbruket i Alstermo, mellan Växjö och Kalmar.
Med inställningen att hans fans kan räknas på ena handens fingrar, vilket naturligtvis inte är sant, är det kanske inte så konstigt att det här är den enda intervju han gör i anslutning till skivsläppet.
– Skivan får leva sitt eget liv och klara sig bäst den kan, säger han och uttrycker en motvilja mot att behöva förklara och försvara sin musik.
– Ger man ut ett album så får man vara beredd att stå för det offentligt, och det kanske inte är min grej. Jag kan mycket väl tänka mig att gå tillbaka till att göra kassettband och ge till folk som vill höra skiten.
Gustav Ejstes är mer känd som Dungen. Albumet ”Stadsvandringar” släpptes hösten 2002 och etablerade honom snabbt som nyproggare, med åtföljande tillbedjare och belackare. Själv vill han inte genrebestämma sin musik men kan gå med på att det är en slag psykedelisk folkrock, ihopskruvad av pappa riksspelmannens fioler och Jimi Hendrix gitarrer. Att där finns tydliga ekon av musikaliskt utsvävande proggband typ Kebnekajse och Fläsket Brinner är inget han heller kan förneka.
Nya albumet är lika mästerligt och personligt som det första. Skillnaden är att han spelar ännu mera själv än på debuten och att han och Reine Fiske, vars grymma gitarrspel i hög grad präglar albumet, låter förbannade. Skitförbannade rentav.
– Ja, jag är förbannad på allt möjligt, medger han, och förklarar hur lanseringen av debuten (utgiven på svenska Dolores, underetikett till engelska Virgin, ägt av multinationella EMI) gav honom inblickar i en musikbransch han egentligen aldrig velat komma in i.
– Det kändes konstigt att höra vilken stor svensk artist jag skulle bli om jag gjorde si och så. Ett tag tyckte skivbolaget att jag skulle bilda ett band och sedan skulle alla klippa sig och skaffa snygga skjortor. Jag kunde inte alls känna mig tillfreds med livet efter det att skivan kommit ut.
Nya albumet är utgivet på Stefan Kerys lilla Subliminal sounds. Kery var den som först hittade Gustav och gav ut debutalbumet på vinyl, innan det i en lite annan form kom på cd. Att småskaligheten passar Gustav bättre och att han musikaliskt är mera nöjd med ”Ta´ det lugnt” än ”Stadsvandringar” är tydligt.
– Jag gick med på allt, så jag är inte lurad, men jag hade nog rosa glasögon på mig. Hjärtformade.
Senaste året har Gustav, parallellt med inspelningen av nya albumet, studerat folkmusik för Johnny Soling i Malung i Dalarna.
– Jag är uppvuxen med den svenska folkmusiktraditionen och kände att det var dags att ta upp den på allvar, säger han och framhåller Johnny Soling som sin favoritmusiker alla kategorier.
– Han blåser allt och alla med sin fiol.
Inställningen till folkmusikstudierna, som tas upp till hösten igen, är samma som till rockmusiken. Vart det leder honom är oviktigt.
– Jag har inga som helst avsikter. Det är så skönt med folkmusiken; jag kan spela den själv eller med mina kompisar och det finns inget krav att stå på någon scen.
Gustavs ointresse att sälja skivor och motvilja att stå på scen blir nästan absurd när den ställs mot hans uppenbara talang att skapa musik; förutom att skriva allt material själv och sjunga det spelar han klaviaturinstrument, gitarr, bas, tvärflöjt och fiol. Inte minst är han en explosiv trummis i Mith Mitchell-skolan.
– När jag började göra egen musik hade jag inga att spela med. Jag har aldrig ens brytt mig om att starta något band, för det fanns inga som kunde spela på det sättet jag ville. Det var bara huvudet på sned och jävla indiepop. Det låter kaxigt, men jag var tvungen att lära mig skiten själv.
Gustavs old school-inställning till musikskapande märks även i sättet som ”Ta det lugnt” spelades in på. Där många av dagens inspelningar mest pågår inne i datorernas musikprogram valde Gustav att, med låten i huvudet och utan clicktrack, lägga grunderna direkt med trummorna. Hur han klarat det utan att snubbla och svaja i tempo står skrivet i stjärnorna.
– Okey, man kan väl säga att jag är bra på det, medger han motvilligt och berättar att det mesta på skivan gjorts av honom själv. De andra har kommit förbi och bidragit med sina insatser vid senare tillfällen.
Texterna är ”otroligt viktiga” och hämtas ”innanför näsborrarna”.
– Det har känts mer och lidits mer, säger han om texterna på ”Ta´ det lugnt”.
Gustav säger sig vara ”totalt ointresserad” av dagens popmusik. Han känner till, och retar sig på, popschlagervågen utgående från Fame factory, men tycks helt ovetande om att det också sitter melankoliska singer/songwriters i var och varannan buske. Själv hyllar han istället fiolspelmannen Pekkos Per och Hairy Chapter, obskyr tysk psykedelisk hårdrockpunk från 70-talet.
– Det är så trasigt så man inte vet var man ska ta vägen, säger han.
Dagen efter det att vi talats vid på telefon ser jag Gustav på Gamlingens lilla scen i Gamla Stan. Han gör ett kort, explosivt och lite konstigt, framträdande tillsammans med tre musikpolare. Det har inte föregåtts av några repetitioner, så det tar formen av ett psykedeliskt jam. Stående bakom orgeln i sitt ljusa långa hår ser Gustav förvillande mycket ut som Mecki Bodemark, som med Mecki Mark Men var psykedelisk pionjär i 60-talets Sverige. I publiken hittas såväl vita medelålders män, som jag själv, som unga neohippies.
Hur mycket man än måste respektera Gustavs avståndstagande till allt som har med musikbranschenen att göra – och hur otillfredställande hans spelningar än varit – kan man dock inte annat än beklaga valet att hålla sig utanför. Har man gjort två av de bästa album som någonsin spelats in på svensk mark får man räkna med att det finns önskemål om en fortsättning.
Gustav må ha svårt att ta till sig den uppskattning som ägnas honom, men stänger i alla fall inte dörren helt vad gäller framtida rockmusikaliska äventyr. Varken för engelskspråkiga album eller konserter.
– Just nu är jag mätt, men jag kommer säkert ändra mig. Man är väl inte mer än människa.
Namn: Gustav Ejstes
Född: 1979
Bor: Småland, för tillfället
Favoritinstrument: Fiol
Vinyl elller cd: Vinyl
En viktig skiva: ”Låtarna lever” med Magnus Bäckström och Per Gudmundson
Diskografi: Dungen (lp, 2001), Stadsvandringar (cd, 2002), Dungen 2 (lp, 2002), Ta´ det lugnt (cd, 2004)
©Dan Backman Rec publ i SvD 040723
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera