Brian Wilson: Getting’ in over my head (Brimel/Warner, 2004)
Brian Wilson är ett av vår tids stora musikaliska snillen. Med start i det tidiga 60-talets genialt direktverkande surfpop har han som få visat på popmusikens kapacitet till storartade och djupgående konstnärliga landvinningar.
Att musiken från hans kreativa formtopp, tydligast manifesterat i ”Pet sounds” och det fortfarande outgivna mästerverket ”Smile”, bara ökat i betydelse visar på att det fortfarande finns esoteriska nivåer i hans musik att upptäcka och inspireras av.
Det är som konstnärlig motor bakom Beach Boys den känsliga strandpojken firat sina största triumfer, dock till priset av mentala sammanbrott. Som soloartist har han aldrig nått sådana höjder, stukad av droger och medicinering som han är.
Men ändå, oväntade stråk av av gudomligt inspirerad musikalitet har ibland brutit sig igenom. Så också på denna nya studioinspelning som, dess brister till trots, ändå måste sägas vara hans bästa soloalbum hittills.
Till dess fördelar hör Wilson-patenterade vokalharmonier och ackordvändor, lika oförutsägbart självklara som alltid. Och en rak produktion som, på gott och ont, får det mesta att låta som liveupptagningar i studio.
Den som följt Wilsons karriär på nära håll känner igen låtar från de outgivna sessionerna med Andy Paley, bland annat det fina titelspåret och den smäktande ”Soul searchin´”, med albumets bästa vokala insats av den bortgångna Carl Wilson (inspelad i mitten av 90-talet). Brian Wilson själv sjunger med den konstlöshet som präglat allt sedan återkomsten i slutet av 80-talet.
Gästartisterna Elton John och Eric Clapton gör slätstrukna insatser. Bäst lyckas Paul McCartney i den rörande vänskapshyllningen ”A friend like you”.
Texterna pendlar mellan naivt och pinsamt. Man saknar såväl Tony Asher som Van Dyke Parks, som så framgångsrikt kunde göra stor textkonst av Wilsons tankar. Den sistnämnde bidrar med grötrim till den avslutande ”The Waltz”. Jag kan inte tro annat än att de är avsiktligt töntiga.
©Dan Backman Rec publ i SvD 040624
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera