Sonic Youth: Sonic nurse (Geffen/Universal, 2004)
Har aldrig varit särskilt imponerad av Sonic Youths 80- och 90-tal. Jo, jag vet, gruppens höga status på den amerikanska alternativscenen är obestridlig, men det är först från och med ”NYC ghosts & flowers” (och det vitaliserande tillskottet av Jim O´Rourke) som de på riktigt lyckats balansera det coola Velvet Underground-manglandet med det minst lika coola friform-gnisslandet. Melodierna har blivit bättre, feedbackorgierna mera laddade.
Precis som det förra albumet, ”Murray street”, präglas ”Sonic nurse” av ett avspänt förhållande såväl till rock- som jazztraditionen. Den konstnärligt bevandrade och politiskt medvetna gruppen har fortfarande sin starkaste tillhörighet i den förstnämnda traditionen men lyckas samtidigt, utan saxofoner och utan att man riktigt förstår hur det går till, vara värdiga arvtagare till Albert Ayler och John Coltrane. Inte blir det urbant shamanistiska manglandet sämre av att Richard Prince gjort finfina sjuksköterskemålningar till omslaget.
©Dan Backman (rec publ i SvD 040611)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera