kritik sedan 1993

Rick Wakeman (2004)

Yes är antagligen den mest arketypiska progrockgruppen av dem alla. Älskade av fans och hatade av rockskribenter, som sett dubbelalbumet ”Tales from Topographic oceans” som det kanske tydligaste exemplet på hur illa det kan gå när rockmusiker blandar konstmusikaliska ambitioner med fantasy och new age. Då det antagligen är få av de idag verksamma skribenterna som verkligen lyssnat sig igenom albumets åttio minuter kan man numera betrakta det som en efterhängsen fördom.

Yes firar i år 35-årsjubileum. Medlemsbytena har varit många och ibland har gruppen inte ens existerat. Den line-up som kommer till Globen är närmast att betrakta som klassisk och inkluderar klaviaturspelaren Rick Wakeman, 53, den av medlemmarna som gjort sig störst namn på egen hand. Fast då det här är en genre där kollektiva insatser hyllas lika mycket som individuella är sångaren Jon Andersson, 59, gitarristen Steve Howe, 56, basisten Chris Squire, 55 och trummisen Allan White, 53, precis lika viktiga för hardcorefansen.

Vi förstår varandra bättre idag, vet att vi måste lämna varandra ifred, säger Rick Wakeman på telefon från Isle of Man, apropå att gruppdynamiken från och till varit turbulent.

– Vi umgås när vi är ute på turné, men inte hela tiden. Det är som att jobba på kontor, man äter lunch med olika människor. En annan nyhet är att vi ler mot varandra på scenen, det gjorde vi aldrig förr. Vi tar musiken på allvar, men inte oss själva.

Wakeman3Det är inte direkt svårt att tala med en ”grinig gammal gubbe” som Rick Wakeman. Orden forsar fram i ett godmodigt, självsäkert flöde och det verkar omöjligt att få honom svarslös. För att vara en man med tre skilsmässor bakom sig ger han ett väldigt förnöjsamt intryck.

– Mitt musikaliska liv har varit ett nöje, men mitt personliga liv är mest en röra, säger den sedan fyra år bostadslöse musikern och fotbollsfanatikern utan att låta ledsen för det.

Förutom ett stilbildande sätt att blanda klassisk musik med rock är Rick Wakeman mest känd för sin guldcapé. När jag lite försiktigt för det på tal går han igång som en ångvält.

– Ursprunget kan spåras till det tidiga sjuttiotalet då jag hade en massa klaviaturinstrument och fotpedaler att hålla reda på. En recensent skrev ”Wakeman spelade bra men han såg ut som en bläckfisk”. Jag tyckte att han hade en poäng där. När vi två dagar senare spelade på en liten utomhusfestival i USA (Hartford, Connecticut) blev vi introducerade av en lokal dj som hade på sig en liten svart capé. När han kommit av scenen och tagit av sig capén såg jag att han var ganska fet och då slog det mig att en sådan skulle kunna få mig att se mindre bläckfiskaktig ut. Jag frågade om jag fick köpa den och efter lite övertalning gav han med sig. Efteråt sa ljuskillen att capén såg riktigt bra ut men att den borde vara i guld. Jag lät sy upp en sådan och det blev snabbt något av ett varumärke. Jag har den inte med Yes längre, men när jag spelar solo i Sydamerika är det inskrivet i kontraktet att jag måste ha capé på scenen.

Yes har synnerligen lojala fans. Rick Wakeman går så långt så att han jämför dem med fotbollsfans.

– Även om laget spelar längst ned i gärdsgårdsserien så kommer supportrarna för att heja fram sitt lag. Det är samma med våra fans. Det ger oss ett ansvar att vara sanna mot de musikaliska ideal vi står för.

yes-logoRick Wakeman hävdar att man antingen älskar eller hatar Yes. Det är naturligtvis sant att gruppens musik väcker starka känslor, men som alltid så finns det ett mellanläge där man å ena sidan faktiskt kan tycka att Wakemans pseudoklassiska löpningar kan vara nog så banala och Jon Andersons ljusa röst hemskt irriterande, men å andra sidan hävda att ett stycke som ”The gates of delirium” är drygt 21 minuters musikalisk magi.

Wakeman hävdar vidare att den förut så manligt dominerade publiken nu på 00-talet blivit både mer köns- och åldersdiversifierad.

– Idag är en tredjedel av publiken upp till 25 år. En fjärdedel utgörs av kvinnor, det var helt otänkbart förr.

Att Yes lyckats få fler än gubbarna i sin egen ålder att komma till konserterna – fast nog är det många tunnhåriga män på en Yes-konsert, det ska gudarna veta – förklarar Rick Wakeman med att en ny generation experimentella rockband, som Muse, Super Fury Animals, Mars Volta och Tool, ofta angett Yes som föregångare.

– Det innebär att de unga människor som gillar de här banden även vill kolla in oss. Det fantastiska är att de inte bryr sig om åldern på oss som spelar eller åldern på musiken. För dem är den här musiken ny.

Att de flesta rockskribenter fortfarande avfärdar Yes och all annan progrock som svulstig och förlegad tar han med samma goda humör som allt annat.

– Men det börjar bli knepigare för dem nu när de unga banden säger hur mycket de gillar Yes. Det blir svårt att skriva positivt om Muse men negativt om Yes.

Den vedertagna rockhistoriken framställer punken som en hälsosam reaktion mot den allt mer storvulna progrocken, en historieskrivning som Wakeman delvis motsäger.

– Motsättningen mellan progrock och punk är delvis konstruerad. Jag läste nyligen att Clash gillade Yes. Själv gillade jag Clash. Det är helt logiskt att punken reagerade mot progrocken, men det är en missuppfattning att vi hatade varandra. Det var mest en mediekonstruktion.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 040602

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: