kritik sedan 1993

James Last (2004)

James Last var inte populär bland proggare i 70-talets politiserade kulturklimat. Den utslätade underhållningsmusik han prånglade ut till folket ansågs mentalt skadlig och, som så mycket annat, ingående i en världsomspännande kapitalistisk komplott.

James-Last-Non-Stop-Dancing-457582 För andra var han en resurs att använda efter behag. Min kompis Magnus minns att hans pappa brukade köpa James Last-skivor när det skulle vara fest hemma. Kanske något ur de oändliga serierna ”Non stop dancing” eller ”Trumpet a Go Go”. Praktiskt och bra för de som ville ha något att blanda Gimlet-drinkar till och, framför allt, dansa till.

Idag har den sjuttiofemåriga orkesterledaren från Bremen spelat ut sin roll. Han turnérar fortfarande och släpper skivor, men inte alls i den takt som skedde på 60- och 70-talen. Den gamla publiken är stor och lojal, men yngre generationer har ingen aning om vem han är. Lika lite som de känner till kollegorna Klaus Wunderlich, Bert Kæmpfert eller Henry Mancini.

Även om Last kan fylla varje rum i sitt hus i Florida med guld och platinaskivor – sedan debuten 1965 har han gett ut mer än 400 album och sålt över 80 miljoner exemplar – är det tveksamt om han blir något annat än ett kuriosum i musikhistorien. Som representant för easy listening-musiken i sin mest opersonliga form är han ju intressantast endast ur ett musiksociologiskt perspektiv; sättet som folk brukar hans musik är av större betydelse än hur den faktiskt låter. James Last var inte först med att reducera musik till ren funktion – att dansa, umgås och shoppa till – men han är ett av de tidigaste och mest betydande musikaliska varumärkena (med en logga som följt med ända sedan 1965).

Som en konsekvens av James Lasts förmåga att ta vilken musikstil som helst – företrädesvis klassiska örhängen, pophits, folkmusik och tysk umpa-umpa – och smeta ut det i skarvlösa medleys kan det vara svårt att identifiera ett speciellt Last-sound (hans egna låtar är dessutom lätt räknade). Men det är heller inte meningen, huvudsaken är att det rinner ner utan något som helst motstånd. Det heter ju easy listening.

Problemet är att easy listening-begreppet inrymmer så mycket mer än James Last och Bert Kæmpfert. Det finns en avgrund mellan tyskarnas underhållningspop och, låt oss säga, Esquivels exotica och Jean Jaques Perreys electronica. Där Last och Kæmpfert kan sägas varit gammalmodiga redan på 60-talet framstår Esquivel och Perrey som innovativa futurister än idag.

logo

Framgångssagan James Last tar sin början 17 april 1929 i Bremen. Hans Last (förnamnet James fick han av en skivbolagsboss 1964) var den yngste av tre bröder; Robert, Werner och Hans. Alla tre kom att ägna sig åt underhållningsmusik, Werner under artistnamnet Kai Warner.

Hans Last valde kontrabasen som sitt instrument och 1946 kom han, som sjuttonåring, med i Radio Bremen dance orchestra. Två år senare bildade han sextetten Last Becker ensemble. Jo, det gick bra för unge herr Last; 1950, 1951 och 1952 blev han framröstad som bästa jazzbasist i Tyskland.

I början av 60-talet hade han hunnit bli en efterfrågad arrangör. Skivbolaget Polydor kontrakterade honom och 1964 föddes Hans Last orchestra. Vid tiden för skivdebuten, med ”Non stop dancing 65”, var namnet ändrat till James Last.

”Non stop dancing”-konceptet, med aktuella hit-medleys, handklapp och partystämmning över två skivsidor, blev omedelbart en stor framgång och följdes av många fler, det senaste albumet i serien kom 1985.

classicsParallellt med ”Non stop”-albumen gav den överproduktive orkesterledaren ut en mängd andra konceptalbum. ”Classics up to date”, ”Beach party” och ”Polka party” var tre av de mer kända serierna. ”Trumpet a go go”-plattorna snodde till största delen sitt sound från Herb Alperts Tijuana brass-sound. ”Trumpet a go go” följdes av skivor som exploaterade andra instrument, bäst är förstås de som går under namnet ”Hammond a go go”. Ett annat spår var att exploatera olika länders musik.

Den idag sjuttiofemåringe James Last tycks inte ha några planer på att lägga av. En liveupptagning från Oberfrankenhalle i Bayreuth 2001 visar att han är still going strong med stor orkester, kör och taktfast applåderande publik. Möjligen har han tappat lite av kollen på dagens hitmusik då hans ”Hip hop polka”-medley (”Wochenend und sonnenschein”, ”Jagerlatein” och ”Zip-a-dee-doo-dah”) inte har något med hiphop att göra. Bara eurotechno.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 040511

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: