Fläsket Brinner (2003)
Fläsket Brinner är ett av de där typiskt tokroliga gruppnamn man förknippar med den svenska proggen. Elda med höns, Piska mig hårt och Solen skiner är några andra exempel. En annan grupp, Grisen Skriker, kan man se som en vitsig reaktion på namnet Fläsket Brinner, fast Grisen Skriker var ett av de punkband som tog över när proggen tömts på all sin energi och fastnat i dogmatism.
Progg är, som alla vet, ett begrepp som med tiden blivit problematiskt. Vulgäruppfattningen är att det handlade om näbbstövlar och politiska slagord. I verkligheten var det en stor och mångfacetterad rörelse som rymde en mängd konstnärliga uttryck och politiska åsikter.
Där en textbaserad grupp som Hoola Bandoola Band stod för en musikalisk konservatism representerade instrumentalgruppen Fläsket Brinner (tillsammans med grupper som Kebnekajse, Archimedes Badkar och Arbete & Fritid) en falang som i större utsträckning betonade ett gränsöverskridande uttryck där rock, jazz och folkmusik organiskt blandades i långa och till stora delar improviserade låtar.
– Det var väldigt fritt. Ofta bestämde vi bara att börja med något i e-moll, säger Fläskets basist Per Bruun och bekräftar inflytande av Frank Zappa och Santana likaväl som närvaron av ett nordiskt vemod.
Jag träffar honom och gruppens gitarrist Bengan Dahlén med anledning av att – ursäkta lustigheten – fläsket börjat brinna igen. Dels i form av en tillfällig återförening, dels i form av en cd-box med outgivna liveinspelningar från åren 1970, 1971 och 1975.
De båda herrarna har länge sysslat med andra saker – Bruun är skolkurator, Dahlén har ett taxåkeri – men är nu ödmjukt glada inför möjligheten att återigen få spela under namnet Fläsket Brinner.
– Gitarren har legat för ankar. Jag har gjort några grejor med Mikael Ramel men annars har det varit tyst, säger Bengan med sorgsen röst.
– Jag blir ledsen när jag talar om det, för inget betyder så mycket för mig som att få spela.
Att en återförening kommit till stånd är helt Stefan Dimles förtjänst. Dimle har skivaffären/skivetiketten Mellotronen, företrädesvis inriktat på progressiv musik med fysiskt eller andligt ursprung i 70-talet.
– Han är nice den där unga killen och har handskats så smidigt med oss, säger Per.
Som gammal Fläsket-beundrare har Stefan Dimle fått originalupplagan från 1970 (Bengan Dahlén, Per Bruun, Erik Dahlbäck, Gunnar Bergsten, Sten Bergman) att börja spela tillsammans igen. En inte helt lätt uppgift då medlemmarna varit lite vrånga på varandra sedan den sista upplagan av gruppen la av 1980 eller 1981 (åsikterna går lite isär här).
– Nja, vi skiljdes lite konstigt, säger Bengan diplomatiskt.
– Det där är lite känsligt, invänder Per, men vi har aldrig haft några tankar på en reunion, den saken är säker.
Nu har det i alla fall blivit tre bejublade spelningar med ett återförenat Fläsket Brinner. Den första i våras på Mosebacke, tillsammans med en likaledes återuppstånden Mikael Ramel, den andra i Norrköping, den tredje ombord på ms Silja Festival tillsammans med proggkollegor som Blå Tåget och Contact.
Både Per och Bengan är riktiga veteraner i pop-Sverige. Per spelade med Steampacket och Bengan med Lee Kings (och de mindre kända G-Men, Tommy Halldén och Pop Twins).
I Steampacket – bildat på internatskolan Solbacka 1965 – ingick också Mikael Ramel, som senare skulle komma att spela med Per i Fläsket Brinner. Gruppen blev populär i England under namnet Longboatmen men slog aldrig riktigt i Sverige. Lee Kings lyckades bättre och prickade 1966 in två förstaplaceringar på Tio i topp och två andraplaceringar på Kvällstoppen. Sångaren Lenne Broberg gick sedemera vidare till Svensktoppsvärlden som soloartist.
När luften gått ur den svenska popbandsvågen – kring årsskiftet 66/67 – var det dags att gå vidare.
– Jag började spela elfiol med Janne Karlsson och Bosse Hansson, säger Bengan och minns Loffes ord ”ska du inte ta fram limpan Bengan?”.
Några konstellationer senare spelade Per och Bengan tillsammans med organisten och flöjtisten Sten Bergman och trummisen Erik Dahlbäck i gruppen Atlantic Ocean (som var en slags länk mellan popbandsepoken och proggen). Gruppen gjorde sin sista spelning på den första Gärdetfesten i juni 1970 men återföddes strax därefter som Fläsket Brinner. Nu med jazzsaxofonisten Gunnar Bergsten.
– Första spelningen gjorde vi på Lilla Köpenhamn, mittemot NK på Regeringsgatan, minns Bengan och får stöd av Per:
– Steve Roney hade någon slags klubbverksamhet där. När spelningen började hette vi Atlantic Ocean men under kvällen annonserade Steve att vi bytt namn till Fläsket Brinner. Jag är hundra på det här men meningarna går isär i gruppen.
Fläskets första spelning för en större publik var som förband till Frank Zappa & The Mothers på Konserthuset i Stockholm 1 december 1970 (delar av den finns dokumenterad på Fläskets första album). Per och Bengan minns hur de i smyg spelade på amerikanarnas ljudutrustning och hur managern blev helt vansinnig när han kom på det.
– Ian Underwood ville vara med och jamma på saxofon men det fick han inte. Motiveringen var att han betalades för att spela med Zappa, berättar Per.
Här kan man inflika att det på Fläsket-boxen finns en version av ”Jätten feeling” där Gunnar Bergsten blåser elektrisk altsaxofon som en svensk Ian Underwood. Närmare Zappas jazzigare sidor har inga svenskar varit, varken förr eller senare.
Kollar man in Stockholmstidningarnas recensioner så kan man finna att Dagens Nyheters musikkritiker Henrik Salander inte var så positiv till Fläskets insats som förband. ”Deras musik, som på bättre spelningar kan beskrivas som genomtänkt formlöshet, blev här bara formlöshet”, skrev han i en recension som ändå lovordade Sten Bergmans flöjtspel.
”Pop med svensk folkviseanknytning”, skrev Hans Lovén i Svenska Dagbladet och hävdade att Fläsket ”fint anpassat gånglåtar och annan traditionell svensk folkmusik till dagens instrument och rytmer”.
Aftonbladets Arne Norlin tyckte att låtarna var lite för långa men rubricerade dem ändå som ”Sveriges bästa band just nu”. Bosse Hansson utnämnde han, helt rättvist, till ”mästare på koskälla”.
Expressens Hans Fridlund var så ”förvirrat fascinerad” av Zappa att han nästan glömde bort den ”förtjänstfulla förmatchen Fläsket Brinner”.
Fläsket var en löst sammansatt grupp. Per och Bengan var nästan alltid med men annars var det en ständigt skiftande line-up. Bosse Skoglund, Mikael Ramel, Okay Temiz, Harald Svensson, Kenny Håkansson, Bill Öhrström, Sebastian Öberg, Ove Gustavsson, Rune Karlsson var några. Bosse Hansson var med i början och gruppen brukade framföra delar av hans tonsättning av ”Sagan om Ringen”.
Jazzpianisten Bobo Stenson var en av alla de musiker som passerade genom gruppen. Han finns med på dubbelalbumet ”Fläsket” och gjorde ett otal konserter, framför allt under åren 1971 och 1972. Idag är han sedan länge en av våra internationellt mest välrenomerade jazzmusiker. I höst aktuell med en nyinspelad duoskiva med saxofonisten Lennart Åberg och en återutgivning med Rena Rama, en i likhet med Fläsket genreöverskridande grupp från 70-talet.
Tiden med Fläsket minns han med glädje:
– Det var världens drag. Folk var helt galna; dansade i ring och spelade på papperskorgar långt efter det att vi slutat. Det var roligt som fan.
Bobo, som var en av de första i Sverige att ha ett Fender Rhodes elpiano, uppskattade kombinationen av rock- och improvisationsmusiker.
– Per spelade inte så många toner, men det gjorde ju att man kunde köra grejor mot det som blev roligt. Det hade sin poäng.
Anledningen till att det tog slut var något så enkelt som hög volym.
– Jag vaknade en morgon och hade fullt ös i öronen. Dessutom var jag med i så många andra band, det blev svårt att hålla reda på allt.
Den höga volymen hindrade inte de andra från att fortsätta. Spelningarna grejade man för det mesta själva, det ingick liksom i proggkonceptet, men gruppen bokades under en period av konsertarrangören EMA.
– I början hade vi en blå Ford Taunus skåpbil med dubbla bakhjul. Så småningom tjackade vi en Mercedes, en sådan som dansbanden hade. Men vi hade aldrig någon lång Kebne-buss, med sängar och så, säger Per och berättar att man sov över hos folk och på billiga hotellrum.
– Fast oftast åkte man hem efter spelningen.
– Nja, Ibland fixade man brudar som man kunde sova över hos, protesterar Bengan men hävdar att det i stort sett gick lugnt till när de var ute.
– Vi var snälla pojkar, säger Per utan att neka till att det förekom droger och sprit även kring Fläsket Brinner.
När man sitter och pratar med Per och Bengan framskymtar en lätt bitterhet. Fullt förståeligt då Fläsket Brinner ofta glömts bort när det talats och skrivits om proggen. De var ett av de bästa och flitigaste konsertbanden när det begav sig, men märkligt nog, trots att de uppvisade ett proggbands alla karaktäristiska drag, går det inte att hitta dem ens i något enda nummer av musikrörelsens husorgan Musikens Makt.
En tänkbar förklaring ligger i Fläskets fokusering på det rent musikaliska.
– Jag var helt ointresserad av att komma fram och ha en åsikt om vad som hände i samhället. Vårt budskap låg i musiken, säger Bengan.
Desto viktigare då att Stefan Dimle inte bara letat rätt på gamla inspelningar utan även tänt gnistan att spela igen.
– Vi tänker inte i termerna att sätta ihop en ordentlig turné, men gärna några jobb när det känns bra, säger Per och får bifall av Bengan.
– Jag skulle inte ha något emot att spela mer och köra mindre.
Fläsket Brinner
The Swedish Radio Recordings 1970-1975
(Mellotronen/SR records)
Fläsket Brinner var mer ett sound än ett antal olika låtar. Initierade fans kan nämna ”Bosses låt”, ”Gunnars dilemma” (som var signaturmelodi till ett ungdomsprogram på Sveriges Radio) och kanske ”Jätten feeling” men annars var Fläsket en grupp som mer handlade om en kollektiv helhet än om enskildheter. Att det var ett starkt sound bevisas av att det förblivit intakt genom gruppens många inkarnationer, faktiskt ända fram till idag.
Den genomarbetade box som nu kommit – all heder åt kompilatören Stefan Dimle – ger genom fyra olika radioinspelningar, och tre olika gruppkonstellationer, ett utmärkt tillfälle att återknyta bekantskapen med, eller upptäcka, just detta sound (fast det är klart, den i våras återutgivna ”Fläsket” är en bättre introduktion för nybörjaren).
Vilken upptagning man föredrar är en smaksmak, men själv blir jag extra knäsvag av den fjärde cd-ns drömska tonläge och den – jag menar det bokstavligt – musikaliska magi som skapas med tillskottet av Jan Ternalds kosmiska klaviaturer och Sebastian Öbergs elektriska mandola.
Boxen innehåller mycket annat att lyfta fram. Som Sten Bergmans inledande upplysning till publiken i Radiohusets studio 4 om att det inte är nödvändigt att ”behålla kläderna på, den som vill klä av sig får gärna göra det” (jo, Fläsket var ett hippieband). Eller de suggestiva tolkningarna av Bosse Hanssons olika ”Sagan om Ringen”-teman (jo, de var också ett symfonirockband).
Med sin själfulla blandning av rock, jazz och folkmusik skapade sig gruppen en helt egen nisch med en fenomenalt mjuksvängande rytmsektion, karaktäristiska instrumentkombinationer – speciellt Gunnar Bergstens barytonsax, Bengan Dahléns gitarr och Bosse Hanssons hammond – och en inställning som siktade mot extasen utan att tappa fokus. Jag tyckte om det för trettio år sedan lika mycket som jag gör nu, men idag hör jag allvaret och konsekvensen tydligare. Kanske är det just detta och bristen på ironi som gör det så storartat.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 031205
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera