The Beatles: Let it be…naked (Parlophone/EMI, 2003)
London, 22 januari 1969. När Paul McCartney, George Harrison, John Lennon och Ringo Starr samlades i Abbey Road-studion för att inleda inspelningarna av ”Let it be” var sagan om The Beatles inne på sista kapitlet. Gruppen skulle kunna fortsätta vara världens bästa och mest populära länge till men inre splittring och yttre tryck gjorde det omöjligt att fortsätta.
”Let it be”-projektet gick inget vidare (bortsett den oannonserade och idag klassiska konserten på taket) och lades på hyllan efter tio traumatiska inspelningsdagar. McCartneys idé om att återgå till rötterna och spela in utan pålägg och effekter må ha sett bra ut i teorin men påskyndade i praktiken söndringen då det tvingade fram en arbetssituation – med ett ständigt närvarande filmteam – ingen egentligen önskade. Efter ytterligare försök att spela in nytt material – resulterande i albumet ”Abbey Road” – tog det ett drygt halvår innan McCartney 10 april 1970 lät meddela att The Beatles upplösts.
Misslyckandet med ”Let it be” gav beatlarna ingen riktig ro. Drygt en månad efter det att inspelningarna avbrutits fick teknikern Glyn Johns i uppdrag att sammanställa de trettiotre rullbanden till ett album. Två misslyckade försök senare lades de ånyo på hyllan innan Lennon på egen hand gav banden till den amerikanska demonproducenten Phil Spector. McCartney blev vansinnig men albumet gavs ändå ut 8 maj 1970. Apple ville ju ha något till världspremiären av ”Let it be”-filmen fem dagar senare.
Här skulle berättelsen om ”Let it be” kunna vara slut. Om det inte vore för att Sir Paul aldrig slutat gräma sig över hur Phil Spector dränkt ”The long and winding road” i stråkar och körer och – efter ett slumpartat möte med ”Let it be”-filmaren Michael Lindsay-Hogg i februari 2002 – gett Abbey Road-studion uppdraget att rensa upp och återställa inspelningarna till hans ursprungliga vision.
Att mixa och mastra om gamla inspelningar är förvisso ingen ovanlighet. Skillnaden här är att vi talar om The Beatles – världens bästa popband – och att själva materialet getts en konstnärlig nygestaltning som, efter tycke och smak, kan rubriceras som konstnärlig återupprättelse, gravplundring eller spekulation.
Ljudteknikerna Allan Rouse, Paul Hicks och Guy Massey har gett sig på allt. Tagit bort och lagt till låtar, adderat effekter och suddat bort pålägg, skrubbat bort analoga avlagringar och brus. Som en effektiv städfirma har de gått fram, finkänsligt men med full frihet att skriva om historien.
Men lugn, bara lugn, såväl låtar som album går att känna igen. Den stora skillnaden ligger i en tydligare ljudbild. Sång och instrument har flyttats isär, med effekten att man hör allt mycket klarare. Något som särskilt gynnar Ringo Starr, här hör man verkligen vilken bra trummis han var.
Problemen med att föra över analoga ljudkällor till digitala har oftast handlat om att det som vunnits i digital klarhet skett på bekostnad av den analoga värmen. Här får man plötsligt både och, vilket i praktiken är en postmodernistisk dröm som gör originalet, den gamla lp-versionen alltså, till ett referensexemplar (tilläggas bör att ”Let it be… Naked” också ges ut i en vinylupplaga).
Sedan är det en annan historia att ”Let it be”, påklätt eller naket, fortfarande är det sämsta Beatles-albumet (med allvarlig konkurrens från ”Yellow Submarine” och ”Abbey Road”). Det är ett faktum som varken alternativtagningar, ändrad låtordning, digtal uppfräschning eller bonus-cd med ”bakom kulisserna-material” kan ändra på.
Let it be… Naked/låt för låt
Get back
Lp-versionen slutade med ”Get back”, här har den klokt nog flyttats för att rulla igång händelserna. En okomplicerad McCartney-låt med korta soloinpass av Harrison och Billy Preston (som genomgående spelar klaviatur). Ingen dialog i början och inga applåder i slutet.
Dig a pony
Stökig och grötig. Inspelad på taket 30 januari 1969 under inte helt idealiska förhållande. Det hörs även på den här uppfräschade versionen.
For you blue
Stuffande countryblues skriven av Harrison och tillägnad dåvarande hustrun Patti. Ursprunglig version, körd i skonsammaste tvättprogrammet.
The long and winding road
En av McCartneys allra finaste kompositioner. Här i en annan tagning och utan Spectors stråkar och körer, vilket gör den till albumets mest sensationella upplevelse. Även om jag aldrig haft något problem med Spectors sirap är det tydligt att man här skrapat fram en starkare version.
Two of us
Ungefär som på lp-n, fast tyvärr utan Lennons korta monolog i början. Småtrevlig brittisk countryrock som lyfts av ett stick med snygg tonartsändring.
I´ve got a feeling
Grötig och ösig beatlesrock i samma stil som ”Dig a pony”. Ursprungligen ett konglomerat av två halvfärdiga låtar, här i en ny version sammanställd av två tagningar.
One after 909
Gammal hederlig rockrökare i skifflestil som plockats fram ur gömmorna. PÅ 60-talet lät alla singelbaksidor så här.
Don´t let me down
Inte med på lp-versionen men utgiven som singelbaksida till ”Get back”. Passionerad Lennon-komposition tillägnad Yoko Ono. Primalskrik i refrängen, fin versmelodi och varmt elpiano.
I me mine
Slutförd först i april 1970, och då utan Lennon. En pessimistisk Harrison-komposition med intressant dynamik mellan versen i valstakt och den rockiga refrängen. Här utan Spectors överflödiga pålägg med stråkar och blås.
Across the universe
Inspelad innan det vita dubbelalbumet men inkluderad på ”Let it be”. En vackert naiv trip från Lennons LSD-period. Utan Spectors pålägg (som förvisso hade sina poänger) framstår den som föredömlig för dagens alla singer/songwriters, som tycks glömt bort värdet av en stark melodi.
Let it be
Tillsammans med ”Hey Jude” en av de mest överskattade melodierna i hela Beatles-katalogen. Byggd på en smetig och tjatig gospelkänsla och en moralpredikande text som inte ens Beatles förmådde göra något vettigt av.
Let it be/ursprunglig låtordning
Sida A:
Two of us
Dig a pony
Across the universe
I me mine
Dig it
Let it be
Maggie Mae
Sida B:
I´ve got a feeling
One after 909
The long and winding road
For you blue
Get back
©Dan Backman Rec publ i SvD 031117
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera