kritik sedan 1993

Rickie Lee Jones: The evening of my best day (V2/Amigo, 2003)

Rickie Lee Jones tillhör en exklusiv skara genuint oberäkneliga artister. Med undantag av en dyster period i mitten av 90-talet, manifesterad i albumen ”Naked songs” och ”Ghostyhead”, har hon alltid haft intressanta saker att berätta, och det oberoende om hon skrivit sångerna själv eller tolkat andras.

Triggad av det tillspetsade läget i hemlandet USA har hon efter en sex års paus från låtskrivande återvänt med tolv nya sånger (protestsånger i samma tradition som Woody Guthrie och den tidiga Bob Dylan enligt RLJ själv).

Musikaliskt är de tre första spåren strålande, med sköna ekon av den jazziga singer/songwriter man mötte på de två första fantastiska albumen (de urtypiska RLJ-stämmorna på inledande ”Ugly man”, om George Bush, är värda ett Polarpris). Resten är en intressant men mer vinglig färd, med den rytmiskt spänstiga ”It takes you there” som ett vackert utropstecken.

©Dan Backman Rec publ i SvD 031016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: