kritik sedan 1993

Robert Wyatt: Cuckooland (Hannibal/Showtime, 2003)

Robert Wyatt, 58, är en riktig överlevare. En rullstolsbunden friformkommunist i skägg som varit trogen sina vidsynt musikaliska och ideologiska ideal sedan 60-talet.

Förra albumet, Shleep (1997), hör till hans sämre men här är han tillbaka i form. Inte som på mästerverken Rock bottom och Ruth is stranger than Richard, men ändå.

Att vara tillbaka i form innebär i det här fallet att sångaren och multimusikern Wyatt – som blivit riktigt bra på trumpet – på sitt eget till synes förströdda vis vispar runt bland gamla jazzplattor och brittisk ambient mjukpsykedelia.

Ekletiskt är bara förnamnet, men inte på något jobbigt vis, utan mer som en thébjudning med ingefärskryddade kakor, bossamusik i bakgrunden och intressanta gäster som Brian Eno, David Gilmour, Paul Weller och Karen Mantler.

©Dan Backman Rec publ i SvD 031010

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: