Robert Wyatt: Cuckooland (Hannibal/Showtime, 2003)
Robert Wyatt, 58, är en riktig överlevare. En rullstolsbunden friformkommunist i skägg som varit trogen sina vidsynt musikaliska och ideologiska ideal sedan 60-talet.
Förra albumet, Shleep (1997), hör till hans sämre men här är han tillbaka i form. Inte som på mästerverken Rock bottom och Ruth is stranger than Richard, men ändå.
Att vara tillbaka i form innebär i det här fallet att sångaren och multimusikern Wyatt – som blivit riktigt bra på trumpet – på sitt eget till synes förströdda vis vispar runt bland gamla jazzplattor och brittisk ambient mjukpsykedelia.
Ekletiskt är bara förnamnet, men inte på något jobbigt vis, utan mer som en thébjudning med ingefärskryddade kakor, bossamusik i bakgrunden och intressanta gäster som Brian Eno, David Gilmour, Paul Weller och Karen Mantler.
©Dan Backman Rec publ i SvD 031010
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera