Mariah Carey: Ericsson Globe, Stockholm, 5 oktober 2003
Mariah Carey har inte haft det lätt de senaste åren. Efter ett osannolikt framgångsrikt 90-tal har karriären dalat betänkligt. Allra värst var det 2001, då rykten om kollaps och självmordsförsök florerade. Inte blev det bättre av att hennes eget filmprojekt ”Glitter” totalfloppade.
Men där den sjukt usla filmen faktiskt förtjänade sitt öde var kritiken mot soundtrackets uppdaterade 80-tal orättfärdigt. Samma sak med senaste albumet ”Charmbracelet”, där Carey återigen visat hur hon som få behärskar konsten att förena slickad 80-talssoul med r&b och hiphop. Man ska inte glömma att hon faktiskt skriver sitt eget material.
När Mariah Carey kommer till Sverige för sin första ”riktiga” konsert – tidigare har det bara handlat om medverkan på olika galor – gör hon det med en självbild som inte längre stämmer och en i analogi med detta förvirrande konsert.
Det hela är ett klassiskt problemkomplex där stjärnan – i detta fallet Mariah Carey – fått för stor makt över en konstnärlig gestaltningsprocess som hon uppenbarligen inte behärskat. Det är svårt att tänka sig någon annan förklaring än den ovanstående till att resultatet blivit som det blivit. Utan att dra några jämförelser dem emellan kan man konstatera att Ernst Billgrens nya roman ”Kommittén” är ett utslag av samma brist på självinsikt om den egna förmågan.
Vad är det då som gått så snett? Tja, förenklat handlar det om klädbyten och dansare i clowndräkter. Carey har snöat in på cirkus och varité och tror att det låter sig kombineras med dramatisk popsoul. Det gör det inte. På ett kontraproduktivt sätt hamnar såväl dramaturgi som scendekor och dansare ständigt i vägen för Careys femoktaviga röst och fantastiska låtmaterial. Det är som om hon inte trott på styrkan i musiken utan känt sig tvungen att dekorera den med en massa visuellt bjäfs.
Det börjar lovande när hon likt en drottning sveper fram bredvid parkett sjungandes ”Heartbreaker”. Jublet är stort men då sångerskan inte alls lyckats fylla Globen – vilket uppstickaren Christina Aguilera nyligen gjort – blir det samtidigt lite tragiskt.
Upptågen och klädbytena avbyter varandra med sådan frekvens att konserten aldrig får något flöde. ”Dreamlover” framförs musikaliskt oklanderligt men förstörs av ett osynkat hoppande och skuttande runt den på höga klackar trippande sångerskan. Samma sak med den skönt jazzfunkiga ”Subtile invitation”, där Carey firas ner på ett flygellock. Hey, trodde aldrig att det skulle hända men jag sitter och längtar efter en armé av totalsynkade Janet Jackson-dansare som följer musiken istället för att motarbeta den.
Carey byter mellan slitsade aftonklänningar och fritidskläder utan att man förstår varför. Under ett klädbyte släpper hon fram sina fyra bakgrundssångare för en orgie i vokalakrobatik som överträffar vilket trumsolo som helst i tråkighet.
Ja, nog är det lite tragiskt. Mariah Carey har tillräcklig musikalitet och star quality för att kvantitativt och kvalitativt kunna fylla Globen med endast en mikrofon och ett bra kompband. Tyvärr tycks det som om hon är mera intresserad av att spegla sin fåfänga i publiken och återfå positionen som världens största popsouldiva.
©Dan Backman Rec publ i SvD 031007
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera