Michael McDonald: Münchenbryggeriet, Stockholm, 30 september 2003
Michael McDonald, 51, är vithårig och vitskäggig. Han har kvar sin karaktäristiskt plågade röst och klarar fortfarande av de höga tonerna i ”What a fool believes”.
Sedan tiden med Doobie Brothers har han personifierat en typ av själfull vit sångare, sådana man sorterar in under beteckningen ”blue eyed-soul”. Darryl Hall är en annan.
På senare år har Sverige-besöken varit täta, något som gett honom en stor och lojal publik.
På Münchenbryggeriet gör han det förväntade. Spelar karriärens stora låtar, som ”Sweet freedom”, ”I keep forgettin´”, ”On my own”, allt garnerat med ett gospelfärgat pianospel, nästan lika karaktäristiskt som rösten. Inledningen till ”Minute by minute” utgör ett mästerligt exempel på detta.
Sedan förra Sverigebesöket har det kommit ett trevligt album med Motown-covers, något han ger ett flertal exempel på under konsertens gång. Fast det som funkade i tillplatttad form, tack vare en tät och varm produktion, blir inte alls lika bra på scen. Hur mycket själ och musikalisk kompetens McDonald och hans kompband än lägger ner i ”You are everything” eller ”Ain´t no mountain high enough” så förminskar man såväl det fantastiska låtmaterialet som sig själva. Det går liksom inte att komma ifrån känslan av ett coverband de luxe.
Svagheterna till trots är det en bra konsert. Vi som gillar amerikansk klassisk västkustrock har det inte så lätt och tar emot allt med öppna armar, även om Michael McDonald – trots västkustarketypiska pianoslingan till ”What a fool believes” – tillhör en mindre renlärig falang med betoning på r&b och gospel.
Det är musikaliskt, svängigt och vänligt men stundtals också lite tråkigt. Som en av få utvalda har McDonald spelat med Steely Dan. Tyvärr har han inte lärt sig läxan till fullo, den om dynamik och en bredare och mer oförutsägbar harmonik. Det blir roligare med lite repor i
©Dan Backman Rec publ i SvD 031001
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera