Michael Oldfield: Tubular bells 2003 (Warner)
När Mike Oldfields Tubular bells gavs ut i juni 1973 blev det en omedelbar framgång. Idag är instrumentala konceptalbum inte direkt tidens melodi men då, i det tidiga sjuttiotalet, hade det stor genomslagskraft. Särskilt bland alla oss som hade långt hår, löst sittande kläder och smak för brittisk progressiv rockmusik. Ett episkt stycke med symfonisk struktur, men med psykedelians frihet och rockens och folkmusikens direkta kraft. Det kunde inte bli bättre.
Med tiden överskred albumet progrock-scenens relativa exlusivitet och blev – särskilt efter öppningstemats inkluderande i filmen Exoircisten – en stadig storsäljare som idag har sålt många sköna miljoner exemplar.
För entreprenören och äventyraren Richard Bransons nystartade skivetikett Virgin innebar det en flygande start och en ekonomisk möjlighet att profilera etiketten som en av sjuttiotalets mest äventyrliga.
För Mike Oldfield själv blev Tubular bells med tiden något problematisk. Ett magnus opus han aldrig kunnat överträffa men heller aldrig kunnat släppa; under olika former har den tillbakadragna Oldfield under hela sin karriär återvänt till stycket.
De efterföljande albumen Hergest ridge, från 1974, och Ommadawn, från 1975, är strålande variationer på samma koncept men har ändå, delvis på grund av sina likartade musikaliska strukturer, hamnat i skymundan. Allt annat han gjort, från Five miles out till förra årets Tres lunas, har varit bedrövligt slätstrukna excesser i ambient techno och new age-muzak.
Trettioårsjubiléet av Tubular bells firas glädjande nog med en lyckad nyinspelning. Till skillnad från föregångarna The orchestral Tubular bells, Tubular bells II, Tubular bells III och – pust! – The millenium bell har Oldfield här avstått från revideringar och tillägg. Ambitionen har istället varit att framföra kompositionen så nära ursprungsintentionerna som möjligt. Detta för att, som Oldfield hävdar i julinumret av brittiska musikmagasinet ”Mojo”, den ursprungliga inspelningen var fylld av missar både vad gällde framförande som inspelning.
Som bakåtsträvande vinylromantiker kan jag tycka att originalinspelningens analoga värme och naiva charm delvis förlorats, men att det kompenseras av den utvidgade och noggrant putsade ljudbilden. Det är nästan som om den gamla inspelningen var en oljemålning och nu förvandlats till en skulptur, med mer av allt. Båda har – det måste poängteras – sitt värde och sina individuella kvaliteter.
Nu som då är det – med några få undantag – Mike Oldfield själv som framför sin komposition. Gitarrer, mandoliner, basar, klaviaturer, slagverk och digitala hård- och mjukvaror överlappas, manipuleras och läggs på varandra. Rytmer flätas och blandas. Söta melodislingor sträcks ut, dras ihop, töjs på längden och tvären och blandas med kärvare rockriffande till en vacker och mångskiftande musikalisk väv.
Trots att kompositionen är sammansatt av melodiska fragment är det organiskt. Från början till slut böljar det rytmiskt, med vilsamma vågdalar och fräsande vågtoppar. Allt är inte bra, men de onödiga och banala partier som finns balanseras i den stora helheten.
Det episka elementet är outtalat men ändå påtagligt och gör att man för sitt inre skapar olika scenerier för kompositionens sjutton delar. Sagan om Ringen ligger nära till hands men musiken låter sig villigt användas för helt andra berättelser.
Mest imponerande är den starka melodiska bärkraften. Det är som om de vackra och vänliga melodislingorna fött fram nya i en aldrig sinande ström. Samma sak med ackordgångarna; med kreativ infallsrikedom ges de omväxlande en understödjande och ledande roll.
Som exempel från den brittiska progrockens gyllene era är det lysande. Genreblandningarna, den i tid utsträckta musikaliska strukturen, dess humoristiska och melankoliska klangbotten är karaktärsdrag som var lika vanliga i det tidiga sjuttiotalet som de är ovanliga idag.
©Dan Backman Rec publ i SvD 030716
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera