King Crimson: En mycket selektiv diskografi (2003)
Ikväll, 6 juni 2003, spelar King Crimson i Stockholm. För anhängare av klassisk progrock av den outspädda sorten är det en stor händelse. Den turbulenta Robert Fripp-ledda orkestern har genomgått många förändringar sedan debuten 1969 med In the court of the crimson king och åsikterna om vilken av deras perioder som varit den bästa är en diskussionsfråga.
Den nuvarande gitarrbaserade stenkross-inkarnation som besöker Sverige har sina poänger men själv vill jag lyfta fram den tredje inkarnationen (MK III) och deras fyra album som det absolut bästa och mest innovativa som seglat under den stolta King Crimson-flaggan.
1. Lark´s tongues in aspic (1973)
Med hjälp av David Cross, John Wetton, Bill Bruford och Jamie Muir skalar Robert Fripp bort det pompösa och symfoniska till förmån för ett mer dynamiskt tonspråk som inbegriper ljudterrorism och friform såväl som de vackraste melodier. Slagverkaren Jamie Muir skvätter ljud omkring sig som en besatt och David Cross spelar fiol som om han vore näcken i en film av Bergman.
2. Starless and bible black (1974)
Trots att Jamie Muir lämnat gruppen för att hjälpa till med startandet av Europas första tibetanska buddhistcenter i Skottland lyckas de kvarvarande medlemmarna göra en stark fortsättning där särskilt den vackra ”The night watch” etsat in sig som ett fint minne man vill bevara för all framtid.
3. Red (1974)
Reducerad till en trio (med David Cross som gästmusiker) upprätthåller Fripp, Wetton och Bruford den höga standarden. ”Fallen angel” har en majestätiskt tung refräng som antagligen kan locka fram både onda och goda krafter. Avslutande ”Starless” är oförfalskad musikalisk excorism som inte förlorat något av sin vitala radikalitet.
4. USA (1975)
Liveinspelad avslutning på en kort men intensiv epok. Inga versioner är bättre än de studioinspelade förlagorna men den råa vitaliteten går ändå fram på ett fortfarande övertygande sätt. Den något överskattade Crimson-klassikern ”21st century schizoid man” stänger butiken med en skräll.
© Dan Backman Artikel publ i SvD 030606
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera