kritik sedan 1993

Steely Dan: Everything must go (Reprise/Warner, 2003)

Med tanke på att det gick tjugo långa år mellan ”Gaucho”, som 1980 markerade slutet på den första Steely Dan-epoken, och återkomsten ”Two against nature” får man betrakta de tre år som nu förflutit som en väldigt kort tid. Nästan lite väl kort; till skillnad från ”Two against nature” infinner sig inte samma lyckokänsla av att hjältarna kommit tillbaka.

Till en början kan ”Everything must go” upplevas som något av en besvikelse. Att det är lika perfekt och tight som någonsin förr gör ingen ledsen, vad man däremot skulle kunnat önska är något nytt. Eller kanske inte: släpper man kravet på nytänkande öppnar sig musiken på ett sätt som gör att ett sedvanligt belåtet flin formar läpparna när den coola duons popjazziga New York-funk och hårdkokt humorisktiskt texter strila in i medvetandet. Jo, Donald och Walter är fortfarande världens bästa musikfarbröder. Det kommer de alltid vara.

©Dan Backman Rec publ i SvD 030606.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: