kritik sedan 1993

Gunnel Wåhlstrand: Galleri Mejan, Stockholm, 2003

Gunnel Wåhlstrand går sista året på Konsthögskolan. Hon målar med tusch på papper och besitter en teknik som imponerar. Man har kunnat se hennes stora porträtt på två upplagor av Vårsalongen (2001 och 2002). Där har de haft en närmast magnetisk dragningskraft: outgrundliga ansikten i utsökta sepiatoner som härbärgerat själsliga djup.

På sin slututställning på Galleri Mejan visar hon sex stora tuschmålningar som alla utgår från det egna familjealbumet. Här finns porträtt på mamman och pappan och kanske konstnärinnan själv, det är inte så lätt att veta och egentligen ointressant. Det viktiga är att den egna familjemytologin fungerat som utgångspunkt för det konstnärliga skapandet.

”Det handlar om min pappa som dog tidigt och mitt försök att återskapa honom genom fotografier, att ha måleriet som ursäkt för att få vara inuti en bild”, skriver hon vackert och placerar sig frivilligt en bra bit ifrån många av sina generationskamrater.

I de båda vackra utställningsrummen, med grafitmålat golv, har hon hängt upp sex stora tuschmålningar. Fönstren ut mot Tegelbacken har hon täckt med mjölkvitt transparent papper, något som bidrar till utställningens poetiskt stillsamma karaktär.

Bilderna skildrar ett obestämt 50- eller 60-tal. Man känner igen sig i detaljer, plåtburken med Twist ger ofelbart utslag på nostalgibarometern, och i bildernas konstlösa karaktär. Så här ser det ut på svartvita familjefotografier från förr. Mest anslående är ett porträtt av mamman som ung flicka; i shorts och vit tröja poserar hon blygt på en bergshöjd med ett solindränkt kargt landskap som fond. Det skulle kunna vara Sverige likaväl som Grekland.

Gunnel Wåhlstrand behärskar tuschmåleriet, hon målar svartaste svart och sparar ut papperets vithet med stor säkerhet. Däremellan får hon till en subtil gråskala som gör färger överflödiga.

De nya målningarna har inte samma direkta kraft som hennes tidigare visade ansikten. Jag känner, och uppskattar, den kärleksfulla omvårdnaden av varje penseldrag men uppfattar utställningen som lite för sluten.

©Dan Backman Rec publ i SvD 030517

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: