Ry Cooder: Mambo sinuendo (Nonesuch/Warner, 2003)
Människor som jobbar professionellt med musik brukar gärna dela in sin yrkeskår i musiker och musikanter. De förra sägs ha kompetens men sakna känsla medan de senare både har kompetens utöver vad plikten kräver och – framför allt – känsla för feeling. Jag kan tycka att resonemanget ibland leder fel men hittar inget bättre sätt att beskriva vad som här skapats av den lysande konstellation av kubaner och amerikaner som Ry Cooder satt ihop.
En bra bit från Buena Vista Social Clubs trivselterror – jo, det har blivit lite för mycket av det goda – har Ry Cooder hittat gitarristen Manuel Galbán. Tillsammans har de försiktigt uppdaterat en långsammare, mörkare form av tropicopop, till stora delar byggt på det personliga gitarrspel Galbán utvecklade från mitten av det förra seklet. Med två elgitarrer, två trummor, bas och congas frammanas ett tungt kubanskt-amerikanskt femtiotal som låter farligt attraktivt i sin tuffa blandning av rock, jazz, mambo, cha-cha och allmän exotica.
Man känner igen mycket, flera av spåren är karibiska klassiker men har i sina nygamla kostymer fått nytt liv. En sönderspelad melodi som ”Guantanemera” citeras minst två gånger utan att det låter sökt eller tröttsamt.
Galbáno och Cooder excellerar med svajarm och ett twangigt gitarrljud, inte alls käckt och ytligt utan med mörka understråk; som om Duane Eddy skulle kliva in i soundtracket till Twin Peaks. Deras mästerskap visas inte minst i en avskalad och finstämd version av det gamla amerikanska örhänget Secret love. Utan slagverk blir det till en lektion i timing och ekonomiserande med uttrycksmedlen. De har inget att bevisa och behöver inte editera bort småmissar eller stila med en nyskapande tolkning. Det går jättebra att vara trogen originalet och bara spela så ärligt och vackert som möjligt.
Minst lika sensationella är trummisarna Jim Keltner och Joachim Cooder, som med sitt fenomenala häng erbjuder en elastisk grund för basisten Orlando ”Cachito” López och congaspelaren Miguel ”Angá” Diaz.
Ljudupptagningen är egentligen värd en egen recension. Så stor och varm att man undrar hur den kunnat komprimeras till en cd-skiva. Det låter som förstatagningar alltihop; inspelat i en gammal studio med historia och lång efterklang inbyggt i träväggarna och framfört med sådan auktoritet att man bara häpnar och vill dricka något starkt.
Manlighet och rörförstärkare blir inte vackrare än så här.
©Dan Backman Rec publ i SvD 030124
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera