kritik sedan 1993

Roine Stolt (2003)

Uppsalabandet The Flower Kings är mästare på att förvalta och uppdatera det musikaliska arvet från en tid då ingen låt kunde vara för lång, ingen ackordföljd för krånglig och ingen text kunde innehålla för många referenser till orcher, gnomer och utomjordiska världar. 

Man skulle också kunna formulera det på följande vis: om den här typen av musik skulle vara en lika stor retrotrend som garagerocken då skulle The Flower Kings vara lika omtalade som The Hives.

Men nu är det inte så. I ett land där nästan alla rockkritiker hatar progressiv rock – alltså det som i Sverige kallas symfonirock – får grupper som Flower Kings, Spock´s Beard och Porcupine Tree nöja sig med att vara världsbäst utanför de stora sammanhangen. Vilket förvisso är fullt möjligt i en värld där subkulturer – mycket tack vare internet – frodas som aldrig förr och där själva marginaliseringen skapar en sällan skådad hängivenhet bland fansen.

– Jag tippar på att vi drar runt fyrahundra personer på spelningar i Stockholm, säger bandets grundare, huvudsakliga låtskrivare och gitarrist Roine Stolt.

– Vi har en liten men dedikerad publik. Jag skulle vilja jämföra oss med en jazzgrupp som turnerar världen runt på jazzklubbar.

stevie 2

©Dan Backman

Jag träffar Roine Stolt i Nyköping inför en turnépremiär som för bandet till en rad europeiska städer. Dock inte Stockholm. Vi sitter längst bak i den från Tyskland inhyrda turnébussen. Längre fram ligger chaufförerna och sover.

Det märks att Roine har varit med ett tag. Kollen tycks total, från det konstnärliga till det finansiella.

– Det är inte så att man går på en konsert med Flower Kings för att alla andra gör det. Man går för att man specifikt vill se gruppen. Det gör å andra sidan att publiken är med på noterna från första sekund. Vi fick en chock första gången vi spelade utomlands. Man fick vänta flera minuter mellan varje låt, folk bara applåderade och var helt galna. När jag kuskade runt med Kaipa på sjuttiotalet handlade det mera om att vinna över publiken. Vi spelade på diskotek och klubbar där folk inte hade en aning om vad vi gjorde. Harpo var där ena veckan, Tomas Ledin nästa och sedan kom vi. Folk fattade inte ett skit. Det momentet har vi helt eliminerat med Flower Kings. När vi spelar i Europa, USA, Kanada, Sydamerika eller Japan så är publiken med redan innan vi gått upp på scen.

Roine Stolts långa karriär inom progrocken startade redan 1974, då han som sjuttonåring började spela gitarr med Kaipa. Det mest utpräglade progrockband som Sverige frambringat. Kaipa turnerade flitigt och hann göra tre album (samtliga återutgivna på cd) innan Roine slutade 1979. Gruppen upplöstes tre år senare men återkom förra året med en nyinspelad skiva, ”Notes from the past”.

Förhållandet till proggarna i den svenska musikrörelsen var inte helt okomplicerat. Största problemet var att Kaipa spelade in sina skivor på ett kommersiellt skivbolag, en dödssynd i vissa kretsar.

– Vi fick inte spela på Sprängkullen i Göteborg, men på Musikforum i Uppsala gick det bra, säger Roine och minns hur proggideologen Tommy Rander med en logisk kullerbytta tolererade att Peps Persson spelade in på ett kommersiellt bolag men inte att Kaipa gjorde samma sak.

Roine var fortsatt musikaliskt aktiv under hela åttiotalet med egna musikaliska projekt – Fantasia och Stolt – och samarbeten med en rad svenska artister verksamma i olika musikaliska traditioner. Idag ser han tillbaka på de här åren som både roliga och lärorika:

– Allt det som jag gjorde då har jag på olika sätt tagit med mig in i Flower Kings.

Efter att progrocken varit stendöd under åttiotalet föddes under nittiotalets början ett förnyat intresse. Roine plockade upp trådarna och spelade in soloalbumet ”The Flower King” tillsammans med slagverkarna Hasse Bruniusson (som spelat med Samla Mammas Manna) och Jaime Salazar (som spelat med Jonas Hellborg). 1994 förvandlades albumet till en grupp med samma namn (kompletterat med brorsan Michael Stolt på bas och Tomas Bodin på klaviaturer).

Flower Kings har turnerat över hela världen och till dags dato spottat ur sig så mycket som åtta album. ”Unfold the future”, kom förra året.

Som om detta inte var nog har han ingått i det mycket framgångsrika sidoprojektet Transatlantic. En supergrupp med medlemmar ur de progressiva rockbanden Dream Theater, Marillion och Spock´s Beard. Efter flera turnéer och tre album är gruppens framtid idag osäker då sångaren och klaviaturspelaren Neal Morse tillkännagivit att han drar sig tillbaka från musikbranschen.

stevie 3

©Dan Backman

Du verkar vara flitig som ett bi.

– Jo, jag är en flitig person. Eller kanske snare disciplinerad. Jag sitter inte och väntar på att något ska hända eller att telefonen ska ringa. Jag startar projekt själv. Sedan har jag väl haft en tendens att tacka ja till lite väl många förfrågningar. Somligt har jag ångrat efteråt.

Har du gett upp Sverige?

– Ja. Inte en endaste gång har en Flower Kings-låt spelats i Sveriges Radio. Då undrar jag varför. De har skivorna och de kunde väl spela dem bara en gång. Förut skickade jag skivor till tidningar för att få en recension eller kanske en artikel, men det har jag slutat med. Tiden är kort och resurserna är små och då blir det viktigt att lägga energin där folk är öppna för det vi gör. Jag vill inte böna och be om att bli omtyckt i Sverige.

Ni är väl hjälpta av att det idag finns andra sätt att nå ut på än press, radio och tv?

– Internet har betytt jättemycket för hela genren. Det finns en undergroundrörelse som i många fall fungerar. Det kommer folk till spelningarna och det ordnas festivaler.

Hur ser publiken ut?

– Sjuttiofem procent var med redan på sjuttiotalet. De har hängt med hela tiden.

Och det är mest män?

– I USA och Nordeuropa är det mest män. I Sydeuropa, Sydamerika och Kanada är det nästan fyrtio procent kvinnor. Först trodde jag att de bara var solidariska med sina killar men sedan har jag upptäckt att de faktiskt sjunger med.

Turnérar ni för att sälja skivor?

– Det finns flera anledningar. Dels vill vi visa att det här inte bara är en studioprodukt. Idag kan alla fixa till en skiva som låter häftig i studion. Men det finns inte så himla många som kan ställa sig på en scen och lira så att det ändå låter bra. Sedan är det kul att möta publiken, man får en direktrespons på det man spelar.

Du skriver långa musikaliska sviter där det händer saker hela tiden. Hur går det till?

– När jag knåpade ihop mina första låtar var det ett enormt besvär att sätta ihop en tiominuterslåt men nu är det inte det. Kraven har höjts så det är inte så att jag urskiljningslöst bara fläskar på idag. Oftast sitter jag med klaviatur och en dator, förut var det en bandspelare. Jag hör melodier och orkestreringar i huvudet så jag har en mental bild av hur ett parti ska utformas. Sedan är det bara att söka de ackord som låter bäst och plita ner melodier. Det ska vara en helhet, det ska vara dynamiskt, det ska finnas en början och ett slut. Viktigt är också att det finns en själ i musiken, något som griper tag. Det är ett tidsödande arbete som kan ta veckor.

Jag antar att du gör en demoversion och presenterar den för dina musiker. Hur gör de för att lära sig musiken?

– Jonas, som spelar bas, spelar efter noter men hittar även på egna basgångar själv. Det blir roligare så. Samma sak med trummorna. Jag har programmerat ett komp men det är mera som en fingervisning om vilken taktart och dynamik som jag tänkt mig.

Hur får de grepp om styckets struktur?

– Det är bara att lyssna på det ett antal gånger och sedan öva in den individuellt.

Hur duktig måste man vara för att få spela i Flower Kings?

– Hur mäter man duktighet? Någon tycker att Neil Young är världens bästa gitarrist, en annan väljer Allan Holdsworth. Det är inte alls så att alla måste ha gått på fina musikskolor. Vad som är svårast är att hålla alla partier i huvudet. Vi talar inte om tre ackord här, man går i princip igenom vartenda jävla ackord som finns i kanske en låt. Alla tonaliteter finns där. Men det här är saker man kan lära sig utan en utbildning. Huvudsaken är att man har ett gemensamt språk. Själv är jag ingen virtuos. Jag gör som Frank Zappa och tar in musiker för att spela de saker jag inte klarar själv. Jag tänker ut saker som är mer avancerade än jag klarar av att spela.

Vad söker du hos de musiker de spelar med?

– Uttrycket är viktigt. Men det är klart att en viss kompetens är nödvändig.

Jag tycker att du underdriver nu. Jag är övertygad om att det krävs mer än kompetens.

– Vad jag menar är att det inte räcker med att vara en teknisk ekvilibrist. Jag gillar inte Al Di Meola och snabbspelande hårdrockgitarrister. Det måste vara besjälat. Om man säger så här: när jag började lyssna på musik från allra, allra första början var det Melodiradion. Där hörde man allt från Jussi Björling och Spike Jones till Frank Sinatra och Gullan Bornemark. Så kom Beatles, Jimi Hendrix och Procol Harum och sedan, i slutet av sextiotalet kom progrocken med Emerson, Lake & Palmer och King Crimson och de andra.

Hur känns det när ni står på scen? Är ni superfokuserade eller kan ni slappna av?

– Både och. Jag har själv aldrig dragits med någon nervositet. Scenen känns som en naturlig plats att vara på. Man måste vara utsövd och det duger inte att ta en fyra öl före en spelning.

Ni kan inte röja när ni är på turné?

– Nej. Inte så att alla är nykterister men det är inget vilt liv vi lever.

Vad går dina texter ut på?

– Jag bestämmer mig aldrig för att skriva om något särskilt, det gör jag inte med musiken heller. Det är mest reflexioner över tillvaron och relationer mellan folk. Hur människor förhåller sig till varandra, sina grannar, sina familjer, till religionen. Förhållandet mellan olika länder och olika kulturer. Många tycker att det är flummig hippiefilosofi, och det är säkert sant. Jag säger bara vad jag tycker och tänker. 

Vad gör du när du inte sysslar med musik?

– Vi reser en del. Företrädesvis på vintern. Vi har varit i Asien. Förra vintern var vi några veckor i Mexico.

Hur kopplar du av?

– Titta på tv, laga mat. Extra kul är det att trolla med vad som finns i kylskåpet. Det är jag ganska bra på. Jag har inte tålamod att läsa, då ser jag hellre nyheterna på tv. Jag sportar inte men jag tycker om att gå omkring i skogen.

Lite senare (efter intervjun) är det smygpremiär på bandets Europaturné på Nyköpings teater. En mycket charmig men något bedagad konsertlokal med stuckaturer och röda plyschstolar. Publiken är av övervägande manligt kön. Lite grå och tunnhårig, delvis överårig, men med en entusiasm som inte går av för hackor. Några är uppenbarligen bekanta med bandet, vilket resulterar i en hel del vänskapligt munhuggande.

Bandet öppnar med en drygt halvtimeslång version av ”The truth will set you free” från nya dubbel-cd-n ”Unfold the future”. Det är antagligen första gången den framförs inför en publik men det märks inte; säkert och snyggt navigerar man sig igenom den intrikata kompositionens labyrintiska gångar. Det är imponerande men samtidigt berusande bra i all sin melodiska rikedom och rytmiska finurlighet.

Allt som The Flower Kings gör är inte lika anslående men det står ändå helt klart att bandet tillhör världseliten när det gäller samtida progrock. Står valet mellan den trötta pensionärsupplagan av Yes och det betydligt piggare Flower Kings borde ja-rösterna gå till blomsterkungarna från Uppsala.

Fakta|Roine Stolt

Född: 1956.
Bor: Uppsala.
Familj: Fru och två söner, 9 och 13 år.
Spelar: Gitarr.
Bästa progrockband genom tiderna: Yes.
Bästa progrockalbum genom tiderna: Tales from topographic oceans med Yes.

Fakta|Flower Kings

Bildades: 1994 i Uppsala.
Medlemmar: Roine Stolt, gitarr, sång, Hasse Fröberg, gitarr, sång, Tomas Bodin, klaviatur, Jonas Reingold, bas, Zoltan Csorsc, trummor.
Diskografi: ”The Flower King” (1994), ”Back in the world of adventure” (1995), ”Retropolis” (1996), ”Stardust we are” (1997), ”Flower power” (1999), ”Alive on planet earth” (2000), ”Space revelator” (2000), Unfold the future (2002).

©Dan Backman Artikel publ i Svd 030104

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: