Joni Mitchell: Travelouge (Nonesuch/Warner, 2002)
På sitt förra album, ”Both sides now”, gjorde Joni Mitchell en djupdykning i den amerikanska musikskatt som brukar kallas the great american songbook. Till ett lyxigt orkesterackompanjemang fick hon ”You´ve changed” och andra sånger från en svunnen tid att omärkligt blanda sig med de egna ”A case of you” och ”Both sides now”.
Även om resultatet var otillfredställande tycks det inspirerat den snart sextioåriga sångerskan och låtskriverskan till att gå vidare med en symfoniorkester komletterad med en mindre jazzensemble. Den här gången med den egna låtskatten i fokus, och det på två fullmatade cd-skivor.
Jämfört med ”Both sides now” finns här en helt annan tyngd och ett mycket mer övertygande allvar. Ett allvar som – och nu kanske jag övertolkar – känns lika präglat av 11 september som Joni Mitchells eget åldrande och som fått en form som må stå i kontrast till hennes tidigare avskalade uttryck men som här tagits till sin logiska konsekvens.
Med några få undantag väljer jag fortfarande sångerna i sina originalversioner – hur skulle man kunna göra ”Amelia”, ”Refuge of the roads” eller ”Hejira” bättre? – men det innebär inte att jag kan motstå Vince Mendozas känsligt storslagna widescreen-arrangemang.
Känslan av att trion Joni Mitchell, Vince Mendoza och Larry Klein gjort film av Mitchells sånger är oerhört stark och albumets stora behållning. Trumpetinledningen till den andlöst vackra Love är bara ett av många exempel på hur den här musiken frammanar inre bilder av ödesmättade filmscener. Samma slags bilder och stämmningar som hennes djupt personliga texter alltid förmått framkalla av egen kraft.
Ska man hitta skönhetsfläckar blir det till att lyfta fram Wayne Shorters karaktäristiska inpass på sopransax, men de är sedan länge så integrerade med Joni Mitchells sång att de blivit en del av paketet.
Bittra uttalanden från Mitchell om musikbranschens tilltagande kommersialisering antyder att detta kan vara det sista vi hör från den egensinniga sångerskan. Jag betvivlar det, men om så är fallet utgör ”Travelouge” en perfekt och mycket logisk slutpunkt på ett av det sena 1900-talets allra största musikaliska konstnärsskap.
© Dan Backman Rec publ i SvD 021206
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera