kritik sedan 1993

Mariah Carey: Charmbracelet (Island/Universal, 2002)

Hösten 2002 har utvecklat sig till en kamp mellan världens tre mest profilerade popsoulstjärnor. Först kom Toni Braxton, sedan Whitney Houston och nu Mariah Carey. När det gäller de två sistnämnda står mer än försäljningssiffror på spel, här är det även den personliga och artistiska hedern som ska försvaras.

Samtliga har gjort helt godkända album men jämförd med Whitney Houston så kliver Mariah Carey fram med ett större mått av musikalisk integritet. Hon låter sockersöt, som alltid, men det känns att hon har en tydligare artistisk vision än fru Bobby Brown.

Jag kan tycka att Carey ibland seglar iväg på lite väl konturlöst fluffiga moln och ”Charmbracelet” är egentligen inget undantag. Styrkan hittas främst i den täta och sammanhållna stämmningen och den lyckade symbios av soul och hiphop som Carey förfinat på de senaste albumen.

Normalt får jag nervösa ryckningar av sådant men här är det så integrerat i helheten och så snyggt utfört att man bara måste ge tummen upp när hennes karaktäristiska wailingar slingrar sig runt Jay-Z och Freeway i ”You got me”. Enda indikationen på att allt kanske inte står rätt till i Camp Mariah är Def Leppard-covern ”Bringin´ on the heartbreak”.

©Dan Backman Rec publ i SvD 021129

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: