Eric Gadd (2002)

av Dan Backman, 23 november, 2002

Eric Gadd är en av våra duktigaste låtsnickare. Det kan låta lite tråkigt men är egentligen en hedersbetygelse. När det gäller Eric Gadd handlar det dessutom om mer än att spika ihop något lättlyssnat och hållbart, här talar vi om en ovanligt god förmåga att balansera det själfulla och esoteriska med det allmängiltiga och lättillgängliga. En bra Gadd-låt – vi kan ta ”The right way” som exempel – fungerar lika bra som bakgrundsskval som för koncentrerat lyssnande.

– Det är roligt om det är så för det är de polerna jag vill förena, konstnärlig integritet och lättillgänglighet, förklarar den jeansklädda Eric Gadd när jag träffar honom för att tala en stund om livet i allmänhet och nya albumet ”Life support” i synnerhet.

Det har blivit något av en tradition att Eric Gadd lanserat en ny look inför varje skiva. Tidigare har han varit både munk och hiphopare men nu är det en lite striktare stil med kostym som gäller.

– Egentligen är jag inte så intresserad av mode och trender, däremot är jag intresserad av färg och form och tyger och hur de faller. För mitt eget höga nöjes skull tar jag tillfället i akt och parar ihop musiken med en look.

Du är inte rädd att bli betraktad som ytlig?

– Nej, yta är bara dåligt när det inte finns något djup.

Du är något av en andlig sökare.

– Jodå, jag tänker på det existensiella varje dag. Jag läser böcker och håller på med koncentrationsövningar. Jag är nybörjare men märker ändå att det är bättre att ställa sig vid sidan om och betrakta sina känsloutbrott istället för att hamna mitt i dem.

Jag håller med dig. Den buddhistiska metoden att betrakta tankar som något skiljt från en själv kan vara mycket användbar. Betrakta man sina tankar och känslor utifrån blir det möjligt att släppa dem.

– Ibland är det lätt, det har jag också märkt, men ibland är det råsvårt. Det är som du säger, den stund man kan betrakta sin tanke så är problemet löst. Jag är uppvuxen i ett kristet hem och kristendomen har fina förtecken, medkänsla och allt det där. Men man får det hamrat i pannan utan att få reda på hur det ska gå till. Så kommer man till buddhisterna och får höra att medkänsla tar sex år att lära sig. Det är så jäkla praktiskt.

Du ser ensam och deprimerad ut på omslaget.

– Jag är alltid ensam på omslagen. Jag vill uttrycka den känslan, även om jag inte är det själv; jag har en toppenfru som jag har varit ihop med i arton år.

Du har för första gången samarbetat med andra låtskrivare. Varför?

– Jag har alltid trott att mitt låtskrivande varit avhängigt att jag kunnat stänga en dörr. Samtidigt har jag varit nyfiken på att se vad som skulle hända om man öppnade den dörren och släppte in någon annan.

Hur gick du till väga?

– Först fick jag hjälp med ett kontaktnät av en snubbe i USA. Han presenterade mig för ett antal låtskrivare och jag testade alla. Det är rätt okomplicerat och billigt: som låtskrivare gŒr man in i det tillsammans och det är underförstått att man delar på pengarna, om det blir några.

Hur gör man rent praktiskt?

– Man plingar på och tar i hand. Sedan packar man upp gitarren och börjar fingra på den och då blir det ofta ”hey, vad håller du på med, det där lät snyggt, lägger vi till d-moll så har vi en ackordföljd”.

Hur lång tid brukar det ta?

– Om man startar på morgonen så ska låten vara klar till kvällen. Oftast går det på en dag.

Kommer du fortsätta skriva ihop med andra?

– Ja, det tror jag. Om det blir nästa platta vete katten, det är möjligt att jag gör något själv emellan.

Det låter fortfarande mycket Eric Gadd om musiken.

– Jag vet. Jag tycker alltid att jag hittat en ny vinkel men folk brukar säga att det ”låter som Gadd”. Det där retade upp mig förr men idag kan jag tycka att det är bra.

Hur viktigt är det att du går upp på listorna?

– Jag tröttnar aldrig på att få höra att min musik betytt något för människor men man kan tröttna på att bevaka listplaceringar.

Hur viktigt är det att få bra recensioner?

– Jag skulle vilja strunta i det men jag är en rätt känslig typ. Nuförtiden kollar jag inte recensionerna förrän tre, fyra månader efteråt. Det är bättre att se alla samlade.

Vet du vilka som gillar dig?

– När jag spelar ute ser jag att det är mycket tjejer.

Du bor i Stockholm. Hur är det när du är ute på stan?

– Det händer att folk kommer fram och berättar att min musik betytt mycket för dem. Ute i landet märks det mer att folk tisslar och tasslar.

Du ger ut plattor, turnérar och försvinner. Varför?

– I första hand gör jag det för mig själv. För att fåigång låtskrivandet måste det ha varit tyst ett tag. Helst bör det ha gått några månader utan att jag gjort något särskilt.

Vad brukar journalister tala med dig om?

– Om det finns tid brukar man tala om plattan men annars blir det mycket mat. Jag har inget emot det. Jag har lösa planer på en kokbok.

Vad är du inne på just nu?

– Mycket libanesiskt, mycket från mellanöstern och nordafrika. En hel del karibiskt också.

Lagar du ambitiösa rätter varje dag?

– Nej, det kan jag inte skryta med. Men någon gång i veckan.

Du har rykte om dig att vara ganska så musiknördig.

– Nja, jag har ingen speciellt stor skivhylla. Men under lediga perioder undersöker jag musikstilar som jag inte haft någon riktig koll på. Senast blev det Alison Krauss och Union station. De är fruktansvärt bra.

Lyssnar du på hiphop?

– Lite grann. Jag blev så glad när Jurrasic Five kom. Har du hört Blackalicious. De är skitbra.

Men det är inget du använder dig av själv.

– Jo, för fasen. Jag har haft med Ken på en låt.

 

 

Blind date med Eric Gadd:

 

Toni Braxton: ”Tell me” (från ”More than a woman”, 2002).

Det här har jag inte hört men jag vet att det är Toni Braxton. Är det nytt? Jag blev först störd av att det var så likt Anita Baker men nu tycker jag att det är lite skönt. Väldigt sparsmakat.

 

The Avalanches: ”Electricity” (från ”Since I left you”, 2000).

Kan säga direkt att jag aldrig hört det men det är jävligt skönt. Kan det vara Prince? Först trodde jag att det bara var ett intro men nu när de kör vidare börjar jag tänka på Daft Punk och Air. Det här måste jag skaffa.

 

Carpenters: ”Close to you” (från ”Close to you”, 1970).

Rösten borde man kunna. Det är en Burt Bacharach-låt. Jag hörde honom sjunga den på en kändisfest som Micke Bindefeldt ordnade. Jag brukar inte gå på sådana fester men när jag såg att Bacharach skulle komma ville jag gå. Jag har ingen koll på Carpenters men hon har en väldigt bra röst.

 

Eagles: ”Lyin’ eyes” (från ”One of these nights”, 1975)

Neil Young? Det här har jag heller aldrig hört. Det började väldigt dansbandigt men resten ger nerv och själ. Det är modigt att ta det så lugnt och inte smutsa ner det. En musikerkompis är riktig Eagles-diggare men jag har missat dem.

 

Kaah: ”Dom tittar när jag dansar” (från ”Beats, melodier & Baby Kaah”, 2001)

Det är Kaah. Älskar den här låten. Det var konstigt att den inte blev större, men det kanske kommer. Det här är smutsigt. Grymt. Tystnaderna är jäkligt bra programmerade. Jättebra melodi. Kaxigt men tillbakalutat.

 

Mariah Carey: ”Didn’t mean to turn you on” (från ”Glitter”, 2001).

Det är en Terry Lewis och Jimmy Jam-produktion. Är det SOS Band eller Change? Det låter som om de dammat av de gamla tejperna och lagt på ny sång. Jag diggar det här, särskilt den nerstämda trummaskinen. Det blir nästan baktungt, men jag diggar det.

 

Joan Osborne: ”Loves in need of love today” (från ”How sweet it is”, 2002).

Stevie Wonder, det var man inte beredd på. Jag trodde att det skulle bli en Richard Ashcroft-låt. Hör inte vem som sjunger. Jag vrider mig lite, fast det är någonting skönt med den ändå. Leslie-gitarrerna är underbara. Det här är typ en av världens bästa låtar.

 

Average White Band: ”A love of your own” (från ”Soul searching”, 1976)

Är det Average White Band? Jag har inte hört låten men den är asbra. Underbart inspelad. Mitt absoluta drömtrumljud; perfekt pitch på virveln och lagom reverb.

©Dan Backman Intervju publ i SvD 021123