kritik sedan 1993

Whitney Houston: Just Whitney (Arista/BMG, 2002)

Förväntningarna har inte precis varit på topp inför nya albumet från den på senare år alltmer skandalomsusade Whitney Houston.

Vad som är sant och osant rörande hennes kokainmissbruk och stormiga äktenskap kan vi lämna därhän och istället konstatera att albumet är bättre än väntat. Inte alls lika lysande som de två första – så bra blir hon aldrig igen – men tillräckligt bra för att inte räkna ut henne.

Ambitionen att placera Whitney i samtiden utan att glömma bort rötterna i åttiotalet känns igen från förra albumet. ”Try it on my own” är en klassisk gammaldags Whitney-ballad medan öppningsspåret ”Watchulookinat?” – ett slags försvarstal – anknyter till dagens r&b. Däremellan lite av varje, producerat av meriterade namn som Missy Elliott och Babyface. Bäst är studsiga retrospåret Love that man.

Albumets korta speltid, drygt 43 minuter, kan tolkas som ett tecken på Whitneys skakiga tillstånd men är egentligen precis lagom. Dessvärre måste man konstatera att den inflytelserika sångerskan faktiskt sjöng bättre förr i tiden.

©Dan Backman Rec publ i SvD 021122

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: