Toto: Globen, Stockholm, 9 november 2002
25-årsjubilerande amerikanska bandet Toto brukar allmänt betraktas som ett band att hata eller älska. Till viss del är det en klyscha men ser man till hardcorefansens devota entusiasm och jämför den med svenska rockjournalisters tvångsmässiga behov av att skriva ner gruppen så äger klyschan viss giltighet.
Den Malmö-konsert som föregick Globenspelningen rubricerades i Aftonbladet följaktligen som ”förutsägbar och tråkig”. Expressens skribent gick ett steg längre och hävdade att gruppen var ”totalt slut”.
Fansen framför Globenscenen var förstås av en helt annan åsikt, även om jag upplevt större entusiasm vid tidigare tillfällen. Johannes Larsson, som tillhör hardcorefansen som ser och hör allt, hade vissa invändningar men tyckte ändå i ett mail att det var en ”mycket underhållande spelning med guldkorn som vaskas fram ur fantasieggande medleys och läckert omarrangerade låtar”.
Själv fortsätter jag att med en dåres envishet hävda att det är fullt möjligt att inta en mellanposition. Visst var det länge sedan de skrev riktigt bra låtar och visst kan de vara hopplöst svulstiga, men ändå, en bra kväll kan de faktiskt leverera fullgod musikalisk underhållning.
Det finns något charmigt otidsenligt med deras superamerikanska och superproffsiga hantverkskunnande, främst personifierat av gitarristen Steve Lukather. Lukan, som han kärleksfullt kallas av fansen, är den obestridliga stjärnan och kan fortfarande, när han inte bara stilar, spela så att fingrarna blöder och känslorna stormar. Hans akustiska soloavdelning var ett åskådningsexempel på perfekt balanserat effektsökeri.
Då är det svårare att gilla sångaren Bobby Kimball, som är och förblir en skrikhals och pajas, enbart fungerande i vissa givna sammanhang.
Problematisk är även klaviaturspelaren David Paich som trots en sedan länge bevisad kompetens inte riktigt lever upp till sitt rykte som fullblodsproffs. Hans soloframträdande i lördagskväll var som en tråkig klaviaturdemonstration på en musikmässa.
Toto är ofta i Sverige – för ofta för deras eget bästa kanske – och jämfört med sommarens utomhuskonsert i Halmstad var Globenspelningen en ganska avslagen historia med Bob Marley-covern Could you be loved som det riktiga bottennappet.
När de studsar fram som ett gäng glada covermusiker på firmafest är det tydligt att de reducerar sig själva. Här har vi en grupp som om de bara ville skulle kunna chocka hela Globen med den slickaste amerikanska västkustrock som någon kan önska sig, ändå väljer de att gödsla med bredbenta amerikanska rockriff hemmahörande i genrens perverterade former AOR och FM. Synd på så rara ärtor.
© Dan Backman Rec publ i SvD 021111
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera