Michelle Kort: Soul picnic – The music and passion of Laura Nyro (Thomas Dunne Books/St. Martins Press. CA, 2002)
Laura Nyro förtjänar på alla sätt och vis det annars så missbrukade epitetet kultartist. I alla fall om man avser en artist som direkt eller indirekt utövat ett betydande inflytande på andra artister och som under en lång tid samlat en stor och fanatisk men ända begränsad beundrarskara. Laura Nyro uppfyller dessa kriterier med råge, särskilt med tanke på att hennes attraktionskraft och inflytande närmast ökat efter att hon 49 år gammal gick bort i cancer 1997.
Efter två samlingar, ett hyllningsalbum och tre postuma utgåvor har minnet efter den karismatiska sångerskan, pianisten och låtskriverskan nu kompletterats med den första biografin, betitlad efter en av hennes mest spridda sånger; Stoned soul picnic.
Sången finns med på lp-n Eli and The thirteenth confession, inspelad 1968, men den populariserades främst av Fifth Dimension (som byggde sin karriär på utslätade Nyro-covers). Som så många av hennes låtar har den även gjorts av andra artister, bland annat Roy Ayers och Swing Out Sister. I Michele Korts omfattande biografi kan man också läsa sig till att den var en av musikalkompositören Stephen Sondheims favoriter.
Som fallet ofta är med kultartister har Nyros liv och karriär omgärdats av myter och rena osanningar. Vid en telefonintervju jag gjorde för Svenska Dagbladet City 1993 (och som till viss del använts av Michele Kort för sin biografi) uttryckte Nyro frustration över detta men medgav samtidigt att hon varit ovillig att ge intervjuer. Som den privata och allt annat än publicitetssökande artist hon var så beredde hon själv marken för rykten att slå rot i.
Ett av de envisaste, som gjort gällande att hon buades ut på Montereyfestivalen 1967, ges i boken sina rätta proportioner. Sant är att den melodramatiska och överspända unga sångerskan inte alls var i fas med den tillbakalutade hippiementaliteten. Men snarare än att bli utbuad kan man säga att hon förbryllade den LSD-trippande och marijuanarökande västkustpubliken med sin teatrala vita soulmusik från New York. Det blev en slags kulturkrock som ledde till att hon avböjde Woodstockfestivalen två år senare.
Michele Korts utmärkta biografi sätter även ljuset på Nyros glupska aptit, som ledde till vissa viktproblem, och annat som varit av sådan privat natur att det bara viskats om.
Framför allt gäller detta hennes bisexualitet, som blev en konkret realitet när hon 1983 träffade konstnärinnan Maria Desiderio, ungefär samtidigt som hon inledde sitt politiskt och andligt inriktade feministiska engagemang. Paret levde tillsammans fram till Nyros död (Desiderio gick bort två år efter, som av en ödets ironi dog de båda av underlivscancer).
Kort spårar Nyros till en början omedvetna bisexualitet i texter, i hennes dragning till kvinnligt umgänge och i den attraktionskraft hon utövat på homosexuella och lesbiska. Här kan man dra jämförelser till Barbra Streisand – som för övrigt gjort flera Nyro-covers – vars publik även den haft en heterosexuell majoritet men samtidigt karaktäriserats av ovanligt starka band till homosexuella och lesbiska.
Innan Maria Desiderio kom in i Laura Nyros liv hade älskarna varit av manligt kön. Till en början många musiker (som Jackson Browne, Jim Fielder och Dallas Taylor), sedan, när hon drog sig tillbaka från rampljuset, män med mindre glamorösa jobb. En av dem, David Bianchini, gifte hon sig med. En annan, indiern Harindra Singh, skaffade hon barn med. I båda fallen var det Nyro som var drivande, i båda fallen blev förhållandena relativt kortlivade (Singh tog aldrig hand om sitt barn, Gil Bianchini, som idag hunnit bli 23 år).
Michelle Korts biografi lyfter fram Laura Nyro som en nästan irriterande kompromisslös konstnärssjäl. I början går det bra tack vare att hennes oerhörda kreativa flöde och konstnärliga intuition genererar sådan framgång, såväl konstnärlig (för henne själv) som kommersiell (för andra). Det är när hon bryter med sin manager David Geffen som hennes inre kompass börjar svika. Med sådär en trettio års distans kan man se att Nyros beslut att inte lämna Columbia för Geffens nystartade etikett Asylum var ett misstag. Geffen, som var djupt engagerad i Nyros karriär, gick vidare mot nya mål och är idag, som en av de tre bakom Dreamworks, en av musik- och filmbranschens verkliga giganter.
Trots splittringen med Geffen klarade sig Nyro materiellt sett mycket bra. Hennes egna skivor sålde aldrig i några jätteupplagor – de var alldeles för excentriska för att kunna attrahera en riktigt stor publik – men de royalties hon kunde inkassera från andra artisters inspelningar gav henne konstnärlig frihet och tillät henne att periodvis leva ett kringflackande liv utanför musikscenen.
Nyros ovilja och oförmåga att relatera till den hon var när hon gjorde sina första fem skivor gav med tiden upphov till en klassisk konflikt mellan artist och publik. Vi som avgudade den unga Laura Nyros excentriskt egocentriska intensitet kunde aldrig riktigt fångas av den mogna Nyros mer balanserade ut- och inblickar. Det var liksom så mycket bättre när hon romantiserade Manhattan och sitt eget tubulenta kärleksliv än när hon förmedlade feministisk ideologi och skrev sånger om Connecticuts alla träd.
För en så självbespeglande och poetiskt inriktad artist som Laura Nyro var texterna av största vikt. Det var hennes eget liv som speglades och mytologiserades. Kort återger ett citat där Nyro något förläget medger att hon medvetet gett sig in i kärleksförhållanden bara för att få textmaterial.
Den eklektiska musik hon fyllde sina första skivor med – från debuten More than a new discovery, 1966, fram till Gonna take a miracle, 1971 – var, jag är helt allvarlig här, alltigenom perfekt. Ingen har, varken förr eller senare, sammansmält doo-wop, Tin Pan Alley, Motown, Phil Spector, Curtis Mayfield, jazz och Broadway med sådan sjäfull omvårdnad (antagligen ärdet ingen annan som skulle komma på tanken ens). Den musik hon sedan gjorde, efter en självpåtagen femårig exil, har sina självklara kvaliteter men är så tillbakalutat lågintensiv och underproducerad att den vid en jämförelse nästan försvinner.
Michele Kort tar inte själv ställning till Nyros två epoker utan nöjer sig med att klart och tydligt, kanske efter en något förutsägbar formel, följa hennes vingliga karriär och liv, från uppväxten i Bronx till den sista tiden på landet i Connecticut.
Kort har inte intervjuat Nyro själv men kompenserar detta med att ha rotat igenom en mängd presslägg och sökt upp nästan alla som korsat sångerskans livsväg, inklusive den stora mängd artister och låtskrivare som inspirerats av henne och sin tur inspirerat senare generationer (som gör att man idag kan se Laura Nyro som en prototyp för dagens emotionellt utlevande kvinnliga singer/songwriter).
På samma sätt som man kan säga att Michele Kort skildrar en kärleksfull och medkännande – om än irriterande kompromisslös – artist så har hon själv lagt ner stor kärlek och medkänsla i sin biografi. Jag hade uppskattat ett rikligare bildmaterial och en snyggare layout men annars är det bara att tacka och ta emot.
©Dan Backman Rec publ i SvD 020709
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera