kritik sedan 1993

Laura Nyro: The loom’s desire (Rounder/Playground, 2002)

De skivor som kommit efter Laura Nyros bortgång 1997 har varit besvikelser. Samlingen Time and love: The essential masters är verkligen jättebra (skaffa den som introduktion) men Live from Mountain stage och Angel in the dark ger bara antydningar om hennes storhet.

Glädjande nog ger de här julaftonskonserterna från 1993 och 1994 (samlade på en dubbel-cd) en rättvisare bild av den inflytelserika men fortfarande ganska okända New York-sångerskan. Uppbackad enbart av sångerskor, en ”harmony group”, och sitt eget pianospel åkallar Laura, som så många gånger förr, sin egen uppväxt med a capella-sång i gatuhörnen. Tolkningar av r&b- och soulfavoriter blandas med egna melodier, främst av senare datum.

Man ska vara försiktig med att tala om musikalisk magi men här är det faktiskt berättigat: när Laura och hennes sångare väver innovativa harmonier stannar tiden upp i förtrollade ögonblick. Att hon valt att sjunga ett flertal sånger ensam är obegripligt.

©Dan Backman Rec publ i SvD 020531

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: