kritik sedan 1993

Terry Riley: Kulturhuset, Stockholm, 24 maj 2002

När minimalister blir gamla börjar de spela blues. Nja, så enkelt är det kanske inte; Steve Reich eller Philip Glass skulle nog aldrig komma på tanken. Men när Terry Riley kommer till Stockholm och ger en improviserad konsert med den italienska kontrabasisten Stefano Scodanibbio halkar han in i den ena bluesfrasen efter den andra.

Det kunde han även göra förr i tiden – exempelvis på den fantastiska Persian surgery dervishes (från tidigt sjuttiotal) – men då var det så assimilerat i det indiska ragaflödet att man inte riktigt tänkte på det.

Nu ska det poängteras att vi inte talar blues i någon riktigt konventionell mening här. Riley använder jazziga bluesfragment i någon slags inverterad – eller ska vi säga dekonstruerad – form på samma sätt som han använder fragment av annan västerländsk och österländsk musik. Det är det som hela tiden varit hans grundfokus.

Men där han förr i tiden – i alla fall fram till mitten av sjuttiotalet – var både djupt meningsfull och hypnotiskt fängslande framstår hans musik idag som rastlöst fragmentarisk. Det var märkbart vid hans förra besök i Kulturhuset 1986, det var än mer påtagligt i fredags.

Särskilt tydligt blir det när han ideligen byter ljud på sin Korg-synt. Kontrabasisten Stefano Scodanibbio lägger ut lockande och pockande basdroner med stor konsekvens men Riley lyckas aldrig riktigt landa på Scodanibbios mönstrade matta. Korta stunder skapas den där hypnotiska verkan vi i publiken vill åt men oftare händer inget mer speciellt än att Riley gör karaktäristiska löpningar över klaviaturen, ofta avslutade med en modulation av klangbilden med syntens benderhjul.

Samma sak när han sätter sig vid Kulturhusets flygel. Ett rullande basostinato påminner både om minimalisten Riley och jazzpianisten Dollar Brand men övergår i någon slags dekonstruerad boogie wooge som antagligen skulle sätta myror i huvudet på Charlie Norman och Robert Wells.

Bäst blir det i slutet när Riley plockar fram en tamboura för en avslutande raga. Scodanibbios kontrabas hjälper till att skapa en varm pulserande grund för Rileys avspänt vokala utsvävningar i den indiska skolan.

©Dan Backman Rec publ i SvD 020526

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: