kritik sedan 1993

Pat Metheny Group: Cirkus, Stockholm, 8 maj 2002

Storheten med Pat Metheny ligger i en förmåga att kombinera olika stilarter och attityder till ett distinkt personligt uttryck. Råvarorna kommer från alla möjliga håll – jazz, rock, world, konstmusik – men musiken hänfaller nästan aldrig åt ytlig crossover. Tendenser till teknikuppvisning i fusionjazz lurar bakom det bländande hantverkskunnandet men hålls i schack av stringenta musikaliska strukturer, som ibland kan anta rent symfoniska proportioner utan att det blir pretentiöst eller svulstigt.

Den upplaga av Pat Metheny Group som nu är ute på en Europaturné har kärnan med Metheny, Lyle Mays och Steve Rodby intakt. Nytillskotten Richard Bona, Cuong Vu och Antonio Sanchez är helt assimilerade i gruppsoundet men tycks också haft en vitaliserande inverkan. Jag vill inte påstå att trummisen Antonio Sanchez är direkt bättre än föregångaren Paul Wertico men det faktum att han är kapabel till ett trumsolo som nästan går att lyssna på säger något om hans kapacitet.

Det är en bra konsert. Lite lång kanske. Metheny har på sig sin vitsvartrandiga tröja, ett trademark som ger honom en slags europeiskt konstnärlig utstrålning, men har tyvärr den dåliga smaken att ha en akustisk gitarr på en ställning, något som förvisso är praktiskt men ger ett lika stillöst intryck som syntgitarren.

Pat Metheny själv står för de flesta och bästa solona. Ständigt långhåriga klaviaturspelaren och medkompositören Lyle Mays är som vanligt en ganska tråkig solist. Då är Richard Bona roligare. När han inte spelar slagverk sjunger han som en gud eller spelar bas som Jaco Pastorius. Cuong Vu gör några ganska anonyma solon på trumpet.

Fast till skillnad från så många andra på jazzscenen – nästan alla kan man säga – är det inte solona man vill åt när det gäller Pat Metheny Group. Här är det istället de eleganta melodierna och de storslagna, alternativt lågmälda arrangemangen som lockar. Metheny och Mays är mästare på intelligent snirklande melodier och luftiga orkestreringar.

Som bäst känns det som om musiken är konstruerad av flageoletter och lätta, snabba cymbalslag. Eller av drivande moln på blåa amerikanska himlar. Att kalla musiken för filmisk är inte alls fel, varken bildligt eller bokstavligt. Jag tänker på filmer i New England-miljö. Jag tänker på Lasse Hallström och Julianne Moore. Halvvägs in i konserten vill jag hyra en Volvo Cross Country och åka kust till kust.

Som en konsekvens av att musiken till så stor del bygger på fasta strukturer blir en konsert med bandet inte riktigt den extatiska upplevelse som man vill. Den fantastiska ljudbild som skivorna förmedlar matchas inte riktigt av scenljudet, som inte har den klarhet och fokusering som kommer genom cd-spelaren.

Mycket av det som spelas är hämtat från senaste cd-n Speaking of now, som bara blir bättre och bättre. Den fulltaliga publiken – däribland kända och okända musiker och en nyhetsuppläsare på TV4 – jublar och gör vågen åt det mesta, gammalt som nytt. På cykeln hem tänker jag att Last train home skulle suttit bra som extranummer.

©Dan Backman Rec publ i SvD 020510

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: