kritik sedan 1993

Träd Gräs och Stenar (2002)

Träd, Gräs och Stenar (TG&S) är något av en alternativ institution i svenskt musikliv. Från 60-talets konstmusikaliska experiment – under namnet Pärson Sound – fram till den organiskt malande och tunggungande fäbodrock de främst blivit förknippade med har de navigerat efter en helt egen kompass. Att kalla dem för ett proggband är att förenkla bilden, snarare var de föregångare och inspiratörer (TG&S la av redan sommaren 1972, se kronologin). Att kalla dem progressiva i ordets egentliga betydelse – och jämföra dem med de tyska krautrockbanden – är däremot helt korrekt.

Idag har tiden hunnit ikapp deras hypnotiska upprepningar: skivorna säljer över hela världen och i Sverige har de under de senaste åren fått en ny, ung entusiastisk konsertpublik.

Sedan 1998 har de från och till jobbat med ett nytt album, det första studioinspelade sedan 1972. Repetitioner, jam och skrivna låtar har spelats in. Somliga har klippts om och manipulerats, somliga har förblivit orörda. Så småningom har inspelningarna skickats ned till Göteborg, till Soundtrack Of Our Lives-producenten Johan Forsman, som mixat tio av de tretton spåren och, som det uttrycks på omslaget, ”bidragit med hjälp att ge flera av låtarna sin sin färdiga form”.

Resultatet är suggestivt och troget det sound och den attityd de alltid haft. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var en återutgivning från sjuttiotalet (se vidare recension).

När jag träffar Bo Anders Persson (gitarr), Thomas Mera Gartz (trummor), Jakob Sjöholm (gitarr) och Torbjörn Abelli (bas) – som utgör dagens upplaga av TG&S – ger de uttryck för ett närmast traumatiskt förhållande till såväl inspelningen som den färdiga skivan.

– Jag vägrade överhuvudtaget att prata om det när vi höll på med inspelningarna, säger Torbjörn.

– Det var ett bra sätt att repa på, fortsätter Bo Anders.

– När vi fick ner det på flerkanalig digital inspelning blev allt så klart och tydligt. Det underlättade kommunikationen.

Vi träffas på Etnografiska museets restaurang. En plats jag valt för dess närhet till Gärdet. Båda platserna är nästan löjligt anpassade till gruppen och dess kopplingar till folkkultur och musikfester men känns ändå relevanta för att markera en alternativ position i svenskt kulturliv.

Edantgs

©Dan Backman

Det fanns en tid, kring decennieskiftet 60/70, då Bo Anders, Thomas, Torbjörn och Jakob (och de andra som ingick i kretsen kring gruppen) var så mycket underground och hippie man överhuvudtaget kunde vara i Sverige. Den amerikanska hippiementaliteten planterades i svensk jord och upp växte alternativa livsformer som skapade idealistiska föreställningar om en ”folkets kultur” och ett liv där saker som vänsterradikalism, shamanism, vegetarianism och drogliberalism kunde förenas på ett sätt som idag förefaller avlägset. Att de med tiden kom att bli alltför sammankopplade med nerrökta flummare är något de fortfarande lever med: i senaste numret av den svenska serietidningen Kapten Stofil (nummer 6) förekommer de i serien om Den Maskerade Proggaren som Träd, Brass och Älgar.

Idag är de äldre och korthårigare men fortfarande hippies i hjärtat. Att tre av dem är lärare motsäger knappast detta. De är inga nostalgiker men har mycket att berätta. När jag ber dem hjälpa mig med en kronologisk sammanfattning över gruppens 35 år i livet får jag hetsa på för att komma framåt. Fast först lite mer om den nya skivan.

– Vi är vanligtvis väldigt känsliga för kravfyllda situationer, säger Jakob och berättar att de därför själva tog hand om allt fram till slutmixning och mastring.

Man köpte två gamla ADAT-bandare och spelade in hemma hos Jakob (som bor på landet en bit utanför Stockholm) eller hos Torbjörns syster (som heter Bissa och håller på med dockteater). Processen tog ungefär tre år, ibland kunde det ta ett halvår mellan inspelningstillfällena.

– Det låter inte så där gammaldags Träd, Gräs och Stenar, svarar Mera när jag ber om en beskrivning av musiken.

– Det låter modernare och lite friare.

– Och ibland mera konventionellt, inflikar Bo Anders.

– På ett sätt känns det som att vi närmat oss något vi strävat efter förut men inte lyckats komma fram till bara för att det varit så många andra impulser som dykt upp på vägen.

Detta eftersträvansvärda formuleras av Bo Anders som ”att kunna passera som hålligångmusik på landsbygden på fredagar och lördagar”. Inte som Barbados och Arvingarna förstås, snarare handlar det om att återknyta till en delvis förlorad spelmanstradition.

Alla är ense om att den musikaliska toleransen är större idag än förr. Idag är det inte alls lika många som tycker att deras musik är konstig. Efter hiphopen och dansmusikens genomslag finns det en betydligt större förståelse för monoton musik.

Att gruppens idoga försök att rasera gränser mellan artist och publik skapat fördomar mot bandet som musikaliskt okunniga är något man fortfarande har att kämpa mot.

– Det vore skönt att ta död på ryktet att vi inte kan lira, säger Mera.

Kronologi:

1967: Trött på konstmusikens finkulturella stelhet lämnar Bo Anders Persson Musikhögskolans komponistlinje för att experimentera med tape-loopar, minimalism, rock och folkmusik. Till en början samlar han Torbjörn Abelli, Arne Ericsson och Urban Yman kring sig. Första spelningen under namnet Pärson Sound sker 7 april på en privat fest. Senare på våren ansluter sig Thomas Tidholm och Thomas Mera Gartz (från Mecki Mark Men) till en spelning på Sju Sekel i Kungsträdgården, arrangerad av Ludvig Rasmusson. Denna följs av ett flertal spelningar på den psykedeliska klubben Filips.

1968: Spelar på Moderna Museets Andy Warhol-utställning. Byter namn till International Harvester (efter ett amerikanskt företag som bland annat gör skördetröskor). Förband till The Doors på Konserthuset. Spelar in debutalbumet Sov gott Rose-Marie under augusti. Gör en serie konserter på Pistolteatern: International Harvester Good Luck Show.

1969: Spelar på Kumlaanstalten. Pliten som ordnat spelningen (han var marxist) blir omplacerad efteråt. Repar och spelar in andra skivan Hemåt på Kafé Marx. Medverkar i inspelningen av Öyvind Fahlströms film Du gamla, du fria. Byter namn till Harvester. Konsert på Ceders Kafé i Vitabergsparken, Kjartan Slettermark går på lina. Thomas Tidholm slutar. Byter namn till Träd, Gräs och Stenar och gör sin första spelning i Oslo. Spelar så högt så att taket börjar rasa i Göteborg. Urban Yman slutar.

1970: Uppträder med Blå Tåget på en Black Panther-fest i Blackeberg. Spelar in den ”gröna skivan” i Nacka aula. Första Gärdetfesten i juni. TG&S är med och arrangerar den illegala musikfesten som utgör en av startpunkterna för den svenska progressiva musikrörelsen. Ny Gärdetfest i augusti (denna gång med tillstånd). Medverkar i en ”Spela själv-turné” arrangerad av Rikskonserter.

1971: Kompisen Jakob Sjöholm kommer med i bandet. Träffar trädgårdsodlaren och filosofen Anders Björnsson i norra Värmland. Björnsson blir bandets guru. Tre veckors turné i Danmark gör att man missar ”almstriden” i Kungsträdgården. Tredje Gärdetfesten. Lånar ett hus av Anders Björnsson och arrangerar tillsammans med honom en kurs i ”vänlig odling”. Uppåt 300 hippies som längtar ut på landet besöker gården under sommaren. Är med och startar den makrobiotiska restaurangen Fröet i Stockholm. Gör 73 konserter (eget rekord).

1972: Rock för kropp och själ spelas in. Arne Ericsson slutar på våren. Efter FN:s miljökonferens i Stockholm (med massiva polisinsatser mot demonstranter) upplöses gruppen. Orsak: utmattning.

1973: Musikrörelsen blomstar och första numret av Musikens Makt ges ut. Peter Mosskin skriver om ”epoken” TG&S och Bo Anders skriver om hur man bygger en elplanka. TG&S återuppstår för en stödspelning för Bryggeriet.

1974: Hela gruppen är med på Thomas Tidholms solo-lp Varma smörgåsar, fast under namnet The Hot Boys.

1976: Jakob och Torbjörn är med på Meras solo-lp Sånger.

1979: Återuppstår för en anti-kärnkraftgala på Konstfack. Thomas Tidholm är med igen.

1980: Diverse spelningar under nytt namn, T. Gås, och med en punkigare attityd.

1981: Diverse spelningar under första halvåret. Lägger ner verksamheten.

1985: Hela gruppen medverkar på Thomas Tidholms solo-lp Obevakade ögonblick. Spelar på sommarens Gärdetfest, utan Tidholm och under det gamla namnet.

1992: Slår ihop sig med Arbete & Fritid för en spelning i Uppsala.

1993: Gärdetfest i augusti. Börjar återigen spela någorlunda reguljärt.

1995: Gör några spelningar med Stefan Sundström. Luciaframträdande på Kulturhuset.

1996: Publiken blir större och föryngras. Spelar på Emmabodafestivalen.

1998: Inleder inspelning av ny skiva på egen hand.

1999: Proggfest på Tantogården.

2000: Gärdetfestjubileum på Skeppsholmen. Ställer för första gången in en spelning (i Riddarhyttan).

2001: Förband till Stephen Malkmus. Spelar med Latin Kings på Skeppsholmen.

2002: Släpper första nyinspelade skivan på 30 år.

Diskografi:

64849International Harvester
Sov gott Rose-Marie (Love records 1969, återutgiven på cd av Silence 2001).

Extremt egensinnig debut som fortfarande håller ställningen som den bästa svenska skivan någonsin. Ett helt nytt kulturlandskap skapas när amerikansk minimalism och undergroundrock planteras i svensk jord som gödslats med nyvaknad politisk och konstnärlig medvetenhet.

R-2291774-1310818078Harvester
Hemåt (Decibel records 1970, återutgiven på cd av Silence 2001).

Svensk trancerock på väg till de hälsingska fäbodarna och ett liv i harmoni med naturkrafterna. Det mesta inspelat av Anders Lind på Kafé Marx med mikrofoner som fångat såväl det stora rumsljudet som den kollektivt utopiska tidsandan. Suggestivt men inte lika mångfacetterat som föregångaren.

B51MrGHaD6mL._SL500_AA300_Träd, Gräs och Stenar
Träd, Gräs och Stenar (Decibel records 1970, återutgiven på cd av Silence 1995).

Dylans All along the watchtower och Stones I can´t get no satisfaction förflyttas till granskogen med gott resultat. Tegenborgsvalsen är skönt punkskramlig men bäst är den besvärjande sången om Sanningens silverflod, vars vatten ”är så gott att dricka att ingen kan bli skrämd”.

cover_484461892011_rTräd, Gräs och Stenar
Rock för kropp och själ (Silence 1972)

Det biodynamiska tunggunget har fått jord under naglarna och blivit mer fokuserat. ”Alla måste ha sin mat, kom vi gör den tillsammans/du är universums barn, det är vi allesammans” skrålas kollektivt till ett distat komp som strävar efter extasens befrielse.

cover_404961892011_rTräd, Gräs och Stenar
Djungelns lag (Tall 1972)

Liveinspelningar med bootlegkvalitet från sommaren/hösten 1971. Värdefullt som dokument från en svunnen tid men förutom Drammen export – ett typiskt ruffigt exempel på den monotoni som skulle kunna ge gruppen epitetet Sveriges Velvet Underground – inte så mycket att lyssna på idag.

1571934Träd, Gräs och Stenar
Mors mors (Tall 1973)

Fortsättning på Djungelns lag. Klangbron, inspelad av Per Gud (Stig Vig) på Gamla Bro 1972, skimrar vackert medan Chris Boogie, inspelad i Christiania, bara står och stampar i haschdimmorna. Båda skivorna utgivna efter det att gruppen redan lagt av.

cover_334761892011_rTräd, Gräs och Stenar
Gärdet 12.6.1970 (Subliminal Sounds/Ti´llindien 1996)

Historisk inspelning från den första Gärdetfesten gjord av Joakim Skogsberg med bara en mikrofon. Utgiven 1996 av skivbolaget Subliminal sounds som den första i en serie med svensk undergroundmusik. Väldigt ruffigt men med en stark, nästan lite farlig närvarokänsla.

parson20soundPärson Sound
Pärson Sound (Subliminal Sounds/T´llindien 2001)

Aldrig förut utgivna inspelningar från slutet av 60-talet. Tunga seanser med ett ljud så stort att det blir till en social mötesplats, en utopisk vision om ett nytt sätt att förhålla sig till livet. En slags avantgardistisk rock att befinna sig i mer än att lyssna på.

cover_515061892011_rTräd, Gräs och Stenar
Ajn schvajn draj (Silence 2002)

Trädens återkomst på skiva utgör både musikaliskt och textmässigt en logisk fortsättning på deras ursprung. Långa instrumentala partier med Bo Anders Persson och Jakob Sjöholms smutsiga gitarrer över Torbjörn Abellis solida bas och Thomas Mera Gartz polyrytmiska trummor varvas med sånger så allvarliga att de nästan blir patetiska. Instrumentala spåren Blixthalka och Ringring hör till det bästa och mäktigaste som de någonsin fått ner på band medan Inget 1 och Inget 2 är zenbuddhistiska fyllevisor (ursprungligen gjorda av själsbröderna the Fugs) man kunnat vara utan.
Skivans ursprungliga titel Alla sover hade varit helt kongenial med musikens ödesmättade, drömska karaktär och bra mycket bättre än den fåniga tyska nedräkning som valts. För nytillkomna lyssnare kan det kännas som att vada i ett träsk, för gamla fans är det som att återse en kär gammal vän. Som skolexempel på hur svenska hippiemusik kan åldras med värdighet är det oslagbart.

©Dan Backman Artikel publicerad i SvD 020417

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: