kritik sedan 1993

Sanremo-festivalen (2002)

Sanremo ligger vackert belägen på den del av italienska rivieran som brukar kallas Riviera del fiori. En blomsterprunkande kuststräcka med höga berg, långa stränder och skönt bedagade turistorter.

En gång i tiden bodde Alfred Nobel här. Hans imponerande villa har varit under renovering flera år och ska så småningom bli ett museum. Årliga blomsterbeställningar av Nobelstiftelsen är ett konkret arv från den här tiden. Sanremo är världens största producent av nejlikor så det har blivit många tusen som fraktats från sluttningarnas otaliga växthus till prisutdelningarna i Stockholm.

Även Evert Taube hamnade i Sanremo. Särskilt under 30-talet, då upprepade besök bland annat resulterade i den välbekanta visan om ”den glada bagaren uti San Remo stad”. Han som ”sjunger framför ugnen sin glada ritornell, så stolt som om han vore en löjtnant John Forsell”.

I denna stad, som numera dragit ihop sitt förut tudelade stadsnamn till det sammanhängande Sanremo, hålls varje år en legendarisk musikfestival. En tävling för italiensk popschlager som får vår egen Melodifestival att blekna betänkligt.

Några dagar i början av mars 2002 besöker jag årets upplaga av Festival della canzone Italiana. Det är den femtioandra sedan starten 1951 och då som nu röner den stor uppmärksamhet. Främst bland italienarna själva, som bänkar sig framför tv-apparaterna för fem kvällars direktsändningar (16 miljoner första kvällen), men även i närbelägna länder som Schweiz, Frankrike och Kroatien.

1956 stod Sanremofestivalen som modell för den första direksändningen av Eurovison song contest. Deltagarländerna Schweiz, Nederländerna, Belgien, Västtyskland, Frankrike, Luxemburg och Italien hade två bidrag var att tävla med, italienarna hade förstås skickat ettan och tvåan från Sanremo. Vann gjorde Schweiz.

Italien har bara vunnit två gånger, 1964 med Non ho l´eta och 1990 med Insieme: 1992. Den första är ett alldeles fantastisk exempel från en tid då den italienska schlagern verkligen var stilbildande, inte minst i Sverige. Under 80- och 90-talen har Italiens medverkan varit sporadisk. Nu har man inte varit med på fem år.

Sedan 1984 är Sanremofestivalen uppdelad i en tävlingsdel för etablerade artister, sezione campioni, och en för oetablerade, sezione giovani. 1984 var det äkta paret Al Bano och Romina Power som vann campioni-sektionen medan giovani-sektionens pokal togs hem av Eros Ramazzotti.

I år var det veterangruppen Matia Bazar som vann en rättvis seger med Messaggio d´amoure. En rytmiskt drivande popschlager av klassiskt italienskt snitt och vokalt exekverad av Silvia Mezzanotte med den där lite vansinniga intensiteten som riktigt bra popschlager måste ha.

Matia Bazar debuterade 1976 och har varit med i Sanremo åtta gånger tidigare. 1978 vann de med den mindre övertygande E dirsi ciao. Både melodierna finns med på deras aktuella liveinspelade cd Messaggi dal vivo.

Nybörjarsektionen vanns även den av en sångerska med en intensitet och säkerhet i uttrycket som imponerar stort. Den blott femtonåriga Anna Tatangelo är en ny Laura Pausini och vinnarmelodin Doppiamente fragili transcenderar popschlagerns begränsningar med dramatisk uppbyggnad och en bulldozerrefräng som forcerar alla möjliga slags hinder. Att ingen av vinnarmelodierna är aktuella för utgivning i Sverige är ett tragiskt symptom på vår ensidiga anglofiering.

Mina dagar på festivalen får mig alltmer imponerad. Italienarna kan det här med att klä de eviga ämnena hjärta och smärta i elegant skurna kläder. Här finns inga brandmän, dokusåpakändisar eller fågelkvinnor men desto mer av genuint duktiga artister som förlitar sig på sin musikalitet snarare än någon spektakulärt visuell framtoning. Att samtliga ackompanjeras av en stor orkester säger sig självt.

Jag ska inte säga att allt är övertygande, men lägstanivån är ändå tillräckligt hög för att skilja ut festivalen från både den svenska och den europeiska.

Samtidigt är det klart att en viss del av den italienska musikens attraktionskraft härrör sig ur en banal exotism. Kanske också ur en projicering av det goda italienska köket. Det låter helt enkelt väldigt bra och övertygande när kärleken besjungs på det italienska språket. Vare sig man förstår vad veteranerna Gino Paoli, 68, och Mino Reitano, 58, sjunger eller ej så smakar det som den godaste pasta al pesto.

Det sämsta jag ser och hör på Ariston är bidragen med de bedagade divorna Patty Pravo och Loredana Berté.

Pravo och Berté (som höll på att bli Björn Borgs död) förefaller båda salongsberusade när de framför sina patetiskt pretentiösa bidrag. Inte heller gillar jag popstarsgruppen Lollipop eller Daniele Vit, Alexia och Daniele Silvestri som alla framför sina bidrag som om det vore soulmusik. Jag tycker att det låter lika mesigt som Afro-dite, vilket antagligen innebär att det skulle funka i Sverige.

De formellt sett seriösaste bidragen framförs av Filippa Giordano och Alessandro Saffina, två representanter för den gren som kombinerar den klassiska traditionen med den populärmusikaliska. De båda skänker tillställningen en passionerad förfining som man också kan hitta i Valentina Giovagnini och Mariella Navas teatraliskt dramatiska bidrag.

Fast allra mest faller jag nog för de blytungt passionerade powerballaderna med Michele Zarrillo, Gianni Fiorellino, Fiordaliso och duon Fausto Leali/Luisa Corna. Mycket mer Italien än så blir det liksom inte.

Klassiska sandpappersrösten Fausto Leali gjorde en duett redan 1989, fast då med Anna Oxa. Här har han teamat upp med Luisa Corna för den majestätiskt suggestiva Ora che ho bisogno di te. En riktigt rysningsframkallande medelhavsschlager: mjuk och kraftfull som den bästa olivolja.

Man skulle kunna se paret som en motsvarighet till Roger Pontare och Marie Bergman men det vore att göra dem en stor otjänst. På Ariston var det stor schlagerdramatik med små medel när Luisa Corna vandrade ut från kulissen och anslöt sig till Fausto Leali för andra versen. Sådant gör intryck.

Att söka fler svenska motsvarigheter till de italienska artisterna är möjligt men kanske inte så meningsfullt. Ett antal Carolor finns, däremot inga dansband, de existerar bara i Sverige.

Vem eller vilka som är italiens Bert Karlssons kommer jag inte riktigt underfund med under mina dagar på festivalen. Jag är ju där mer som observatör än grävande reporter. Men antagligen existerar han även om en italienare knappast skulle kunna vara så bonnig till sättet och klä sig så fult.

Då är det lättare att hitta motsvarigheter till svenska skvallerreportrar och framfusiga pressfotografer. Italien är papparazzins hemland och skvallerblaskan Settimana Vip har förstås en Sanremospecial veckan efter med smygfotograferade halvnakna kändisar och närgångna vimmelbilder.

Stor kändisstatus har även programledartrion Pippo Baudo, Manuela Arcuri och Vittoria Belvedere. Vid de dagliga presskonferenserna med produktionsteamet från statstelevisonen RAI ägnas dessa särskilt stor uppmärksamhet. Den elegant myndige Tonino Manzi, chef för pressavdelningen, rabblar tittarsiffror och annan statistik som vore han premiärminister eller maffioso och tvingar även han till sig sin beskärda del av uppmärksamheten.

66-åriga Pippo Baudo gör sin tionde festival och lägger ut texten både länge och väl från podiet i pressrummet. Viss tid ägnas de olika ståuppkomiker som kryddat varje sändning med att på latinskt vis greppa honom på könet.

På scenen är det Pippo som regerar. Manuela och Vittoria agerar mest ögonfägnad (med nya urringade kreationer typ var trettionde minut). När de presenterar tävlingsbidragen är de stela som konferensvärdinnor men ibland tillåts de vara lika spontana som sin manliga kollega.

Man skulle kunna jämföra Pippo med Lennart Swahn och Manuela och Vittoria med, låt oss säga, Sara Sommerfeldt och Tuva Nuvotny. Liknelsen är inte klockren men ger ändå någon slags uppfattning om intrycket man får av de tre i aktion.

Kombinationen äldre man och assisterande unga vackra kvinnor känns väl inte helt politiskt korrekt för en feministiskt präglad svensk men måste ses i sin latinska kontext. Detta gäller hela festivalen som förvisso kan anklagas för att vara både kulturkonservativ och spekulativt kommersiell. Att Italien har ett stort och rikt musikutbud som aldrig hörs eller syns i Sanremo är ett faktum. Likaså att många av de mer alternativa grupperingarna är öppet hatiska. Det hör liksom till.

Till festivalens försvar kan man hävda att allt sker öppet, ingen låtsas som att det är något annat än kommersiell underhållning. Pippo Baudo medverkar till och med i de ständigt återkommande reklaminslagen med två av huvudsponsorerna.

Som andra riktigt stora nöjesevenemang befinner sig Sanremo-festivalen i sin egen lilla bubbla. Roberto Benigni, som gjorde Livet är underbart, drar visserligen in inrikespolitiken när han tillåts hålla låda på festivalens sista dag men ändå ges till synes banala detaljer absurt stor betydelse i den journalistiska rapporteringen.

Att regeringschefen Silvio Berluscione aldrig kom till finalen lär inte ha berott på att han skulle ha något att invända mot festivalen som sådan. Den senaste tidens händelser med impopulära arbetsmarknadspolitiska åtgärder och nyvaknad politisk terrorism har satt mediemagnatens position i rubbning men som landets överhuvud har han haft full kontroll över den RAI-organiserade festivalen.

Som alltid är det intressant att studera de journalister och fotografer som har till uppgift att bevaka händelserna. Förhållandet till artister och arrangörer, som man både föraktar och beundrar, är minst sagt komplext. Det hela är – här som annorstädes – en cynisk cirkus där alla kliar varandras ryggar för egen vinning.

Utanför, i både bildlig och bokstavlig mening, står folket och ser till att hjulen fortsätter snurra. Framför teatern går en catwalk där artisterna varje dag paraderar in till Ariston och här är fullt av folk större delen av dygnet. TV- och radioteam gör intervjuer med stjärnor och beundrare och på det närbelägna Piazza Colombo finns en stor scen för framträdanden och modevisningar av lokala förmågor. Det är ett jäkla liv.

Finalen ser jag på hotellrummet i det närbelägna Bordighera, en sofistikerad liten semesterort 10 minuter med tåg från Sanremo. Utanför fönstret svallar Medelhavet och en bit bort glittrar Monte Carlo. Någon gång under Roberto Benignis evighetslånga uppträdande slocknar jag av allt prat men är i alla fall vaken när Matia Bazar får sitt pris.

Dagen efter är den härliga strandpromenaden fylld av välbeställda pensionärer på jakt efter värme. Visste jag inte bättre skulle man kunna tro sig vara i pensionärshimlen. Det är ju ändå här som Vatikanen hämtar sina palmblad.

När jag någon dag senare vandrar runt på det supertrendiga designstället Corso Como 10 i Milano ljuder skön och lätt jazzdoftande vispop ur högtalarna i bok- och skivavdelningen. Vid förfrågan visar det sig vara Roberto Murolo, allmänt betraktad som den neapolitanska sångtraditionens främsta företrädare. Murolo är idag 90 men kom i februari ut med den behagliga och värdiga Ho sognato di cantare.

I efterhand upptäcker jag att han tillsammans med den coola kompositören och arrangören Carlo Alberto Rossi förärats Sanremofestivalens specialpris för lång och trogen tjänst. Fast det försvann visst bland allt annat som hände.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 020403

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: