Brian Wilson: Annexet, Stockholm, 20 januari 2002
Det vilar något sömngångaraktigt över Brian Wilsons Europapremiär i Stockholm. Något grått och senildement som liksom lägger sig som ett lager av damm över den, trots allt, fantastiska musik som framförs.
Wilson sitter stelt framför sitt keyboard med blicken fixerad på den ena av de två bildskärmar med text han har framför sig. Han är svartklädd och ansiktet är uttryckslöst. Kanske är han nervös? Ibland skiner han upp i ett leende, ibland säger han något till oss i publiken. Kanske står även det på bildskärmen?
Uppenbarligen lägger han stor energi på sången, på att träffa rätt toner, vilket sannerligen inte kan vara lätt med tanke på de mångstämmiga arrangemang han själv skrivit till bröderna, kusinen och kompisen i Beach Boys en gång i tiden för väldigt, väldigt länge sedan. Idag omger han sig med helt andra människor, men de sjunger nästan lika bra som Mike Love, Al Jardine och de andra pojkarna så det låter ändå nästan som förr.
Alla vi som kommit till Annexet vet att Brian Wilson – som efter ett nervsammanbrott 1965 slutat turnera – varit djupt nere i drogmissbruk och mental ohälsa och att det är något av ett under att han faktiskt, vid 59 års ålder, i all stillsamhet återupptagit den karriär som 1961 påbörjades i föräldrarhemmet i Hawthorne, Kalifornien.
En bidragande orsak till att Wilson nu sitter här med ett tioamannaband och framför inte bara självklarheter som California girls och Surfin´ USA utan även – jo, det är sant – kör Pet Sounds-albumet i sin helhet är den omvärdering av hans konstnärsskap som skett sedan början av 90-talet. En omvärdering som förutom att erkänna hans förmåga att skriva tidlös amerikansk popmusik för hela världen även lyft fram hans mästerskap i en komplex och storslagen popmusikalisk tradition, ett mästarskap han framför allt delar med Burt Bacharch (som även han omvärderats på samma sätt).
Det är detta förnyade intresse för Wilsons komplexa och experimentella sidor som gör att han – till skillnad från Mike Love och Bruce Johnstons turneupplaga av Beach Boys – kan vänta med att ta fram det grova surfartilleriet ända till extranummren och istället plocka överraskande mycket från åren kring decennieskiftet 60/70. En tid som länge förbisetts som förlorad, både för Beach Boys som grupp och Brian Wilson personligen, men som frambringade många enstaka pärlor väl värda att jämföras såväl med de skönaste surfhitsen som klassikerna på Pet Sounds.
Lika överraskande som glädjande med konserten var att han efter den såsiga Lay down burden (tillägnad den döda brodern Carl) framförde den magiska Forever (skriven av Dennis Wilson, död även han). En innerlig, vacker sång som visar att begåvningen inte enbart fanns hos broder Brian.
Annat som särskilt värmde hjärtat var ett parti med Meant for you, Friends, Our prayer, Heroes and villains och Surf´s up. Den sistnämnda med en, enligt Brian Wilson, ”mycket poetisk text”. Helt riktigt; Van Dyke Parks högstämt surrealistiska text håller än idag.
Efter en onödig paus – fast kanske inte för Brian Wilson – framfördes Pet Sounds-albumet i sin helhet. Ett något märkligt tilltag kan tyckas, men förståeligt i ljuset av att det ständigt figurerar i toppskiktet på nästan alla kritikers listor över världens bästa skivor och dessutom varit föremål för en bok och en box (med mono/stereomixar, alternativtagningar, repetitioner och kafferaster).
Live på scenen, med enbart Brian Wilson kvar från inspelningen 1966, kunde det inte bli annat än ett eko av albumets ursprungliga storhet. Med tio mångsidiga och kvalificerade musiker på scenen kunde mycket återskapas, det ska villigt erkännas, men knappast allt. Cykeltutan som förgyller You still believe in me fanns med (viktigt för oss fanatiker) och syntarna hade godkänt cembaloljud. Värre var att träblocken, som utgör en så viktig detalj i flera av låtarna, även de var digitaliserade. Detta, plus avsaknaden av dragspel, stråk- och blåssektion (och en massa annat som det ej finns plats att redogöra för här), gjorde att mycket av originalinspelningarnas laddning försvann.
Efteråt fanns inget annat att gör än att avsluta med Good vibrations, korrekt även i en historisk mening då den som singel följde på Pet Sounds. Glädjande nog framfördes det viktiga theremin-partiet på en variant av det gammalmodiga elektroniska instrumentet, en så kallad tannerin. En synt hade förstås gått fetbort.
Extranummren var en, säkert efterlängtad, tillbakablick på det tidiga 60-talet. I Little surfer girl spelade Wilson till och med lite piano och under Barbara Ann tog han på sig basen (som han alltid spelade med Beach Boys), men det var mest för att fotograferna skulle få en roligare bild.
Jämfört med den publikfriande upplaga av Beach Boys som i somras besökte Sverige var det här en på alla sätt värdigare och tyngre konsert. Att det ändå inte blev någon himlastormande upplevelse är fullt förståeligt. Bandet spelade med kärlek och hängivelse och Brian Wilson var åtminstone delvis närvarande, mycket mer kan man inte begära.
©Dan Backman Rec publ i SvD 020122
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera