Polarpriset 2001: Burt Bacharach
Burt Bacharach har under hela sin långa karriär slagits mot fördomar om sin musik som lättlyssnat skval. Under nittiotalet har en välkommen omvärdering skett, särskilt i och med utgivandet av det magnifika samarbetet med Elvis Costello, Painted from memory. En ny generation artister och kritiker har klivit fram och vittnat om Bacharachs storhet, vilket återigen placerat honom bland de stora kompositörerna och arrangörerna.
©Dan Backman
När Burt Bacharach nu får ett av årets Polarpris (de andra gick till Robert Moog och Karl-Heinz Stockhausen) är det extremt välförtjänt. I ljuset av Bacharachs enorma musikaliska kompetens är det dessutom intressant: trots den eleganta lätthet hans musik utstrålar finns där en harmonisk och rytmisk komplexitet som saknar motstycke. I say a little prayer eller Raindrops keep fallin´ on my head må framstå som lättlyssnade men är, som alla Bacharachs kompositioner, intrikata som komplicerade urverk från Schweiz.
Det lustiga är att Bacharach å ena sidan framstår som en självklar pristagare av den populärmusikaliska delen av Polarpriset, å andra sidan gör en musik så avancerad att han skulle kunna ges det klassiska priset.
Det faktum att han både har spelat bebop och studerat för amerikanska konstmusikaliska avantgardister som Darius Milhaud och Henry Cowell är inte bara en intressant fotnot i historien utan en förklaring till hans storhet.
Trots den playboylika framtoningen är Burt Bacharachs historia inte bara lättsam och framgångsrik. Varken på det privata eller artistiska planet. Förenklat kan man säga att femtiotalet var framgångsrikt, sextiotalet en veritabel guldålder medan sjuttiotalet var en katastrof (inte konstnärligt men kommersiellt). När musikalen Lost horizon floppade 1973 har han sagt att han bara ville gömma sig: ”det var en sådan enorm flopp att jag inte ville visa mig offentligt”.
På åttiotalet började det gå lite bättre, även om Bacharach fortfarande betraktades som passé av många. Singelframgångarna Arthur´s theme (Christopher Cross), That´s what friends are for (Dionne Warwick) och On my own (Patti LaBelle) kommer från detta decennium.
Nittiotalet, slutligen, var mest att betrakta som en långsam comeback, kulminerande med hyllningar från Oasis-bröderna Gallagher, en retrospektiv cd-box och cd-n Painted from memory 1999.
Den musik och det sound vi förknippar med Bacharach har sin tydligaste startpunkt i Make it easy on yourself, släppt på singel med Jerry Butler 1962. Här finns allt: elegant melodi, intrikat arrangemang, oväntade vändningar, sparsmakad orkestrering och, inte minst, en intelligent text av Hal David.
Framför allt finns här också det mogna, passionerade och melankoliska uttryck som blivit en så viktig del av hans konstnärsskap.
Demoversionen av Make it easy on yourself hade sång av Dionne Warwick, en ung, oetablerad sångerska som fram till sjuttiotalets början – då de blev ovänner – skulle bli Burt Bacharach och Hal Davids hovsångerska.
Första singeln med Dionne Warwick blev den majestätiskt dramatiska balladen Don´t make me over, släppt 1962, följt av formidabla singlar som Anyone who had a heart, Walk on by, Trains & boats & planes, I´ll say a little prayer, Alfie, Do you know the way to San José.
Dionne Warwick var inte ensam om att framföra musik skriven av paret Bacharach/David. Listan var oändlig på alla de som ville göra samma sak (något som inte har förändrats genom åren). Mot slutet av sextiotalet började Bacharach själv göra samma sak, till en början med stor framgång – Bacharach är en lysande pianist och en högst uttrycksfull sångare – senare med klenare resultat, såväl konstnärligt som kommersiellt.
Idag kan man dock konstatera att sjuttiotalsalbumen Living together, Woman och Futures faktiskt är orättvist bortglömda – alla har de sina stunder och sin självklara del i den stora Bacharach-produktion som nu prisas av den svenska Polarprisjuryn.
Burt Bacharach är väldigt välkommen till Sverige 14 maj. Jag kommer rulla fram den röda mattan, buga djupt och be om ursäkt för det hemska Bindefelt-arrangemang 1997 där den ohyfsade publiken var mera intresserad av att dricka sprit och snacka skit med varandra än att ta del av den fantastiska musik som framfördes från scenen.
BB-manual:
Det finns olika sätt att orientera sig i The wonderful world of Burt Bacharach. Enklast är att införskaffa The look of love, The Burt Bacharach collection (Rhino/Amigo). Tre cd-skivor förpackade i en bok med relevant information om ett av 1900-talets största konstnärsskap.
Vill man inte investera i en box finns det ett otal mindre samlingar att välja mellan. Välj helst någon under Burt Bacharachs namn, men en Dionne Warwick-samling kan också gå bra.
Själv tycker jag bäst om originalutgåvorna på vinyl och letar efter dem på loppisar och skivbörsar. Fram till nu har det gått att få dem för en billig penning. Favoriten för tillfället är en fantastisk liveupptagning från 1974.
Följande tre rekommenderas varmt (finns på cd):
1. Trains & boats & covers, The songs of Burt Bacharach (Sequel records).
Rolig och snyggt förpackad samling med företrädesvis okända artister. City of Westminster string bands marimbaversion av I say a little prayer är helt ljuvlig. I samma serie finns covers på Beatles och Jimmy Webb.
2. Reach out (A&M records).
Bacharachs soloalbum från 1968 är ett mästerverk helt igenom. Den inledande oboen och cembalon är oanständigt bra och Bacharachs egen version av A house is not a home är kanske den definitiva.
3. Painted from memory (Mercury/Universal).
Tillsammans med Elvis Costello har Bacharach kommit tillbaka och skrivit några av sina bästa låtar. Andlöst bra arrangemang och orkestreringar som ej är av denna världen. Enda felet är att Costellos sång blir påfrestande
©Dan Backman Artikel publ i SvD 010123
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera