Eagles: Selected works 1972-1999 (ERC/Universal, 2001)
Den amerikanska 70-talsgruppen The Eagles är för de allra flesta förknippad med en särskild sång: Hotel California. En till synes outslitlig melodi, lika populär bland musikläggarna på reklamradiostationerna som bland världens alla coverband. ”Welcome to the hotel California/such a lovely place (such a lovely face)/plenty of room at the hotel California/any time of year, you can find it here”. Hur många är vi inte som – vare sig vi vill det eller inte – kan sjunga den refrängen till och med i sömnen?
Hotel California ligger på en storsäljande lp med samma namn. En av pophistoriens milstolpar, med ett omslag lika välbekant som musiken: ett suddigt foto av ett kupolförsett hotell bakom palmer.
Utgivningsåret 1976 såldes över nio miljoner skivor, en siffra som mångdubblats eftersom albumet aldrig slutat att sälja.
Efter Hotel California kunde det bara gå utför: albumen The long run och Eagles live, från 1979 respektive 1980 markerar slutet på en karriär som startade 1972 med den självbetitlade debuten, fortsatte med Desperado 1973, On the border 1974, One of these nights 1975 och som nådde sin kommersiella höjdpunkt med Hotel California 1976.
Efter att gruppen fallit sönder ägnade sig medlemmarna åt mer eller mindre framgångsrika solokarriärer – bäst har det gått för Don Henley – innan de tillfälligt återförenades 1994 för en MTV-unplugged, som också resulterat i plattan Hell freezes over (med fyra nya spår). Själva har de hävdat att gruppen aldrig splittrats utan att de tagit ”en fjorton år lång semester”. Hur det än är med den saken så har inget nytt material sett dagens ljus sedan 1994. Frågan är om det finns något behov av det?
Lagom till julhandeln (2001) har det kommit en exlusivt tyginklädd box med guldpräglad text och fyra cd-skivor. På tre av de fyra skivorna sammanfattas karriären, på den fjärde finns en inspelning från gruppens milleniumkonsert på Staples center i Los Angeles.
Trots att boxen är den första så finns inte mycket att hämta för Eagles-diskofilen: ingen diskografi, ingen nördinformation, inte ens noteringar om vilka skivor de olika spåren hämtats från.
Om urvalet finns inte så mycket att säga. Alla de stora låtarna finns med och greppet att dela upp dem på tre skivor med underrubrikerna The early days, The ballads och The fast lane fungerar ganska bra, även om en kronologisk ordning förstås vore att föredra.
Liveupptagningen är godkänd men tyvärr inskränker sig de få outgivna spåren till försumbara studioskämt (det påstås att det inte finns några bortglömda pärlor att hitta).
Att nämna spår som saknas känns lite futtigt, men nog skulle jag gärna byta ut rockiga hemskheter som James Dean, Get over it och Life in the fast lane mot mjuka subtiliteter som Most of us are sad, Is it true och I wish you peace.
Boxen ger inte minst en anledning att reflektera över de olika karaktärsdrag som Eagles kom att utveckla. Förenklat uttryckt skulle man kunna säga att de gick från countryrock och västkustrock till classic rock.
Viktigast är förstås countryrocken. Det var där, i Kalifornien åren kring 1970, som allting en gång startade med Byrds, Gram Parsons, Poco och Neil Young. Och det var där, kring klubben Troubadour och skivbolaget Asylum som den första upplagan av Eagles (ett gruppnamn som refererar till författaren/shamanen Carlos Castaneda) tog form.
Alla hade de varit med om att skapa countryrocken – Don Henley och Glenn Frey kom från Linda Ronstadts kompband, Randy Meisner från Poco, Bernie Leadon från Flying Burrito Brothers. När de kommit samman tog de ut musiken till den stora publiken. Det var liksom meningen med det hela.
Till att börja med profilerade man sig som outlaws, speciellt märkbart på andra lp:n Desperado som riktigt vältrar sig i vilda västern-romantik. När Bernie Leadon ersattes av Joe Walsh tonades det visuellt och musikaliskt ned till förmån för ett rockigare uttryck. Det var nu gruppen blev synonym med Hotel California.
I enlighet med countrytraditionen excellerade man från början i innehållsrika texter. En av de bättre är den skamlöst snyftiga Lyin´ eyes. En lätt moraliserande sång som aldrig vill ta slut. Refrängen säger allt: ”you can´t hide your lyin´ eyes/and your smile is a thin disguise/I thought by now you´d realize/there aint no way to hide your lyin´ eyes”.
Countryrocken gränsar till den mer soul- och jazzinfluerade västkustrocken och spår av detta finns även i Eagles musik. Låtar som I can´t tell you why och One of these nights ekar starkt såväl av Boz Scaggs som Toto.
Även till ett band som Steely Dan finns det kopplingar. Banden startade vid samma tid och till en början hade också Steely Dan starka inslag av countryrock i sin musik (senare blev det ersatt av jazz). I Everything you did sjöng Steely Dan ”turn up The Eagles/the neighbours are listening”. Eagles svarade i Hotel California: ”they stab it with their steely knives/but they just can´t kill the beast”. De ständigt lika ironiska Donald Fagen och Walter Becker kallade vid ett tillfälle de skönsjungande gossarna i Eagles för The white Drifters (syftande på den klassiska svarta vokalgruppen).
För de svenska dansbanden har Eagles förstås varit en stor inspirationskälla. Den stadiga rytmen, de tydliga melodierna och, inte minst, det romantiska anslaget har varit faktorer som fått svenska dansbandsmusiker att gå igång. Inte så konstigt, låtar som Peaceful easy feeling och Lyin´ eyes är, med sina karaktäristiska basgångar, rena rama dansbandsdrömmarna. Skillnaden mellan Eagles och deras svenska kollegor hittas i det luftiga, lätta soundet och den överjordiska stämsången: där de svenska dansbanden plöjer djupa fåror i den skånska myllan svingar sig Eagles istället högt upp i himlen.
Tio spår som gör Eagles till ett av de stora 70-talsbanden: Take it easy, Peaceful easy feeling (från Eagles, 1972), Tequila sunrise, Saturday night (från Desperado, 1973), The best of my love (från On the border, 1974), One of these nights, Lyin´ eyes (från One of these nights, 1975), Pretty maids all in a row, New kid in town (från Hotel California, 1976), I can´t tell you why (från The long run, 1979).
Eftersom Eagles är så ojämna, mycket är förskräckligt tråkigt, rekommenderas en kompilation. Om boxen är för dyr finns dessa alternativ att tillgå:
Their greatest hits 1971-1975 (Elektra/Warner). Utmärkt dokumentation av de fem första åren. En av världens riktiga storsäljare.
Eagles greatest hits volume 2 (Elektra/Warner). Inte alls lika stark som den första kompilationen men ett bra komplement.
Common thread: The songs of The Eagles (Giant/BMG).Fantastiska covers av countryartister. Kan mäta sig med originalen.
©Dan Backman Rec publ i SvD 010103
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera