kritik sedan 1993

Jefferson Airplane: Ignition (RCA/BMG, 2001)

Jefferson Airplane är för evigt inskrivet i musikhistorien som ett av de stora hippiebanden. Ändå har det, till skillnad från så många andra amerikanska 60-talsband, varit märkligt tyst kring dem.

Grateful Dead, ett annat San Fransisco-band med samma oklanderliga hippiestatus, var så länge som Jerry Garcia levde evigt unga hippies med en stark attraktionskraft även för efterföljande generationer. Samma sak med The Doors som paradoxalt nog fick evigt liv tack vare Jim Morrison lite mystiska frånfälle 1971 i Paris. Doors skivbolagskollegor Love var aldrig lika stora men har fått en ordentlig – rätt obegriplig – revival de senaste åren. Fler exempel finns.

MUDD1654Att det dröjt ända till nu innan några Jefferson Airplane-album samlats i en box är därför symtomatiskt. Lika symtomatiskt som att boxen både saknar bonusspår och text/bild-häfte. Intrycket blir att skivbolaget kalkylerat med det ointresse jag beskrivit och därför bara velat testa marknaden med en halvhjärtad box.

Medan Grateful Dead dokumenterats och analyserats ur alla tänkbara aspekter (på ett sätt som sedan länge passerat nördnivån) har Jefferson Airplane mest blivit ihågkommna som det där gamla hippiebandet som liksom bara blev sämre – men sålde fler skivor – för varje gång man ändrade namn och laguppställning. Först till Jefferson Starship, sedan bara Starship, innan allt framåt 90-talet exploderade som en supernova i den AOR-himmel man hamnat i (tillsammans med andra svulstigt rockande band med namn som Foreigner, Kansas och Boston). Långt, långt borta från den psykedeliska kärlekssommaren i San Fransisco 1967.

Att idag lyssna igenom gruppens fyra första album är en inte helt igenom angenäm upplevelse. Påfallande mycket är så uppblåst och ofokuserat att det blir svårt att inte missbruka fjärrkontrollen i jakt på något substansiellt.

Gärna avancerat hippieflum, problemet är bara det att Airplane är så ansträngda i sitt sökande och så sällan hittar de riktigt hållbara melodierna.

JeffairGruppens två stora stunder är också deras mest kända: Somebody to love och White rabbit. Båda hämtade från deras andra skiva, Surrealistic pillow (utgiven 1967). Somebody to love har all den stökiga energi gruppen i sina bästa stunder kunde uppbåda. Grace Slick sjunger med bedövande auktoritet medan Jorma Kaukonens gitarr friformigt virvlar runt henne som en elektrisk dervish. White rabbit är något helt annat, en till längden singelkort men suggestivt monoton syrahyllning som byggs upp till ett dundrande crescendo: ”feed your head, feed your head, feed your head”.

Utifrån dagens drogperspektiv är den provocerande i sin oförblomerade, och med facit i hand, naivt positiva syn på LSD-trippens välsignelser. Ändå är det omöjligt att värja sig mot öppningsradens på samma gång komiska som starka uttryckskraft: ”one pill makes you larger and one pill makes you small and the ones that mother gives you don«t do anything at all”.

Skivan har andra ljusa stunder, inte minst omslaget, men det är i de här två spåren man känner hur energierna verkligen fokuseras.

MI0003652851Surrealistic pillow gjordes av den klassiska sättningen med Grace Slick, Paul Kantner, Jorma Kaukonen, Jack Casady, Spencer Dryden och Marty Balin. Ett år tidigare debuterade samma grupp, minus Grace Slick och Spencer Dryden, med Jefferson Airplane takes off. En skiva som är mer folkrockig än psykedelisk och idag bara har ett rent vetenskapligt intresse (jämförelser med Beatles Revolver, Mothers of Inventions Freak Out!, Bob Dylans Blonde on blonde eller Beach Boys Pet Sounds, som sensationellt nog gavs ut samma år, utfaller inte direkt till flygplanens fördel).

Boxens två andra plattor är intressantare, särskilt tredje utgåvan After bathing at Baxter’s (1967) som innehåller en hel del lyckade knarkiga experiment. A small package of value will come to you, shortly är klart Frank Zappa-inspirerat medan Spare chaynge är jazzigt jammigt på det där sättet som bara äkta hippies kan jamma.

imagesCrown of creation (1968) avbildar gruppen inuti en atombombseplosion men imploderar snarare än exploderar av de högt ställda pretentionerna. Ett av de bättre spåren, Triad, är skrivet av David Crosby (som var en god vän till gruppen) och ursprungligen avsett för Byrds, som inte gillade textens ménage á trois-tema.

Jefferson Airplane gjorde två skivor till – den utmärkta live-plattan Bless it’s pointed little head och studioalbumet Volunteers – innan de kraschlandade 1970 (för att efter diverse medlemsbyten och kortlivade konstellationer återuppstå 1974 som Jefferson Starship).

©Dan Backman (Rec publ i SvD 2001)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: