Bo Anders Persson (2001)
Musikern och kompositören Bo Anders Persson hör inte till dem som framhäver sig själv i onödan. Tvärtom har han sedan de första framträdandena i 60-talets andra hälft valt det motsatta: att verka i kollektiva sammanhang.
Först genom Pärson sound. Som efter ett tag blev International Harvester. Som blev bara Harvester. Som blev fäbodstrancerockarna Träd, gräs och stenar. Allesammans grupper som stått för ett musikaliskt och politiskt/socialt alternativ, då såväl som nu.
Idag är han 63 och säger apropå Trädens nytända karriär:
– Om vi bara får hålla på ett tjugotal år till så kanske vi kan sätta det perfekta beatet till slut.
Ikväll (23 mars 2001), på Fylkingen, görs en återkoppling till åren 1967/68. Inget nostalgiexperiment, inget återuppståndet Pärson sound, men ett försök att, som de inblandade skriver, ”återknyta till den värld vi befann oss i när vi började spela”.
Ingen vet riktigt vad som kommer att hända, men så mycket är klart att den teknik som ursprungligen användes kommer vara av central betydelse: en bandslinga som löper mellan två rullbandspelare placerade en bit från varandra. I ena bandspelare spelas ljud in, i den andra spelas det upp. Den fördröjning som uppstår blir – i likhet med inbjudna gäster och publik – en del av processen.
Kanske kan det där ”stora ljudet som alla kan få plats i” uppstå. Det organiska ljud som bildas när allt liksom grötar ihop sig, saktar ner och börjar självsvänga på ett sätt som är urtida och simpelt men ändå komplext.
Under ett planeringsmöte för konserten träffar jag Bo Anders, på tillfälligt besök i Stockholm. Med är också Thomas Mera Gartz och Torbjörn Abelli, som på olika sätt kommer vara involverade i konserten. Båda har de spelat med Bo Anders en evighet: från Pärson sound (när det blev en grupp) till Träd, gräs och stenar (där även Jakob Sjöholm ingår). Alla tre är de grånade, men fortfarande nyfiket experimenterade musiker som, mer eller mindre mot sin vilja, kommit att förknippas med proggen (att utreda det kräver en egen artikel).
Runt bordet på Fylkingen sitter också Ingrid Engarås, Stefan Kéry och Reine Fiske. Alla på olika sätt delaktiga i processen. Särskilt Reine som samlat ihop gamla bortglömda inspelningar med Pärson sound från 1967/68, bearbetat dem och nu, lagom till konserten, ger ut dem på Stefans skivbolag Subliminal sounds.
©Dan Backman
Eldsjälarna Stefan och Reine har betytt mycket, det förstår jag av lovprisandet från Bo Anders, Torbjörn och Thomas, både för djupdykandet ner i Pärson sound och Trädens nuvarande renässans.
Jag ber dem berätta om hur det hela började. Bo Anders, som vid denna tid studerade på Musikhögskolan, minns svårigheterna att finna sig tillrätta i tidens akademiska avantgardism.
– När jag så småningom kom på att jag ville göra något själv så ville jag bort från den här överspända stämmningen som fanns. Den högtidliga överbyggnaden.
Bo Anders startade Pärson sound, ”en ensemble för improviserade ljud”, från början med Arne Ericsson, Urban Yman och Torbjörn Abelli. Först var karaktären mer konstmusikalisk, med tiden blev den mer öppen för andra impulser. En viktig knuff gav Thomas Tidholm, som varit i San Fransisco och hört den nyskapande rockmusik som ännu inte nått till Sverige.
På de inspelningar som nu ges ut hör man detta: mest av allt är det tungt, malande shamanistisk rockmusik, helt i linje med det International Harvester gjorde. För mitt inre ser jag bilder av Kjartan Slettermark, Moder Jord-kollektivet, nej-till-bilism-demonstrationer, makrobiotik, Huvudbladet, gräs och vilsna poliser. En stockholmsalternativism på väg ut på landsbygden.
Reine talar om Pärson sound vid denna tid som pre-noice och pre-trancerock.
– Alltså ren trance, innan den fanns. Innan Amon Duul och Can i Tyskland. En unik hybrid som bara fanns här i Sverige.
Stefan, som letat psykedelisk musik i hela världen, från 1966 och framåt, vill kalla det för ”kärnan av svensk psykedelia”. Han jämför även med Velvet underground men påtalar att man inte blir nerklubbad av Pärson sound.
– Det finns en öppen rymd i musiken.
Själv hör jag tibetanska munkar och dalkullor. Thomas, å sin sida, påminner om närheten till den tyska friformscenen.
– I bakgrunden kan man höra Peter Brötzmann vråla.
Torbjörn är av åsikten att något särskilt hände i augusti 1967 då de gjorde ett tiotal spelningar på det kortlivade kafé Filips på Regeringsgatan.
– Där blev vi plötsligt vad som kan kallas för ett rockband, även om det fortfarande var rätt annorlunda. En förvandling inträdde.
Centralt i musiken var hela tiden en pulserande bandslinga, styrd av Bo Anders. Mycket feedback, mycket tjut, oftast med ett beat.
– Bo Anders gick runt med en mikrofon, när han inte spelade gitarr.
Vissa ljud dirigerade han direkt in i högtalarna, andra tog han in i bandaren, säger Thomas och påminner om att Bo Anders byggde alla sina ”elprylar” själv och därför fick ett väldigt speciellt ljud.
– Jag hade en instinktiv motvilja mot det man kunde köpa, minns Bo Anders, kanske var den ogrundad.
Med tiden blev rullbandarna otympliga att ha med sig, dessutom symboliserade de någon slags rest av den konstmusik man ville bort från.
När mer ”vanliga” låtar smög sig in, tillika en del sånginslag, bytte man namn till International Harvester (efter en amerikansk fabrikant av skördetröskor och traktorer). Bo Anders:
– Som Pärson sound var vi från början inte intresserad av tonalitet.
Med tiden blev det ur den aspekten lite konventionellare. Sedan kom Terry Riley in som en brygga: In C är ju tonal samtidigt som den är väldigt komplex. Man kan säga att musiken blev mindre noice och mer tonal. Men fortfarande komplex.
Själv har jag ett svagt minne av International Harvester när de på Konserthuset 1968 agerade förband åt The Doors. Särskilt minns jag en teatralisk Thomas Tidholm med bjällror runt halsen och en docka i handen i en symbolisk begravning av den västerländska kulturen; Sov gott, rose-Marie.
Jag var 13 år och helt tagen: det här var undergound i sin ursprungliga betydelse. En evighet innan hiphoparna lagt beslag på begreppet.
Namn och begrepp som förekommer i artikeln:
Bo Anders Persson: kompositör och musiker med Pärson sound, International Harvester, Harvester och Träd, gräs och stenar.
Thomas Mera Gartz: slagverkare. Se Bo Anders Persson. Även med Mecki mark men, Arbete & fritid och många andra.
Torbjörn Abelli: basist. Se Bo Anders Persson.
Jakob Sjöholm: Spelar gitarr med Träd, gräs och stenar.
Ingrid Engarås: Fylkingenarrangör. Performanceartist.
Reine Fiske: Musikarkeolog. Forskar med Stefan Kéry i svensk underground. Spelar själv.
Stefan Kéry: Har skivbolaget Subliminal sounds som ger ut ljud under ytan: från experimentell elektronmusik från 50-talet till samtida psykedelia. Spelar själv.
Arne Ericsson: Spelade cello med Pärson sound och International Harvester.
Urban Yman: Spelade bas med Pärson sound och International Harvester.
Thomas Tidholm: Spelade träblås med Pärson sound och International Harvester. Poet, författare och fotograf.
Kjartan Slettermark: Konstnär och legendarisk karaktär..
Moder Jord och söner: Biodynamiskt odlingskollektiv i Skåne.
Makrobiotik: Japansk matfilosofi byggd på yin/yang-tänkandet.
Huvudbladet: Kortlivad undergroundtidning i Stockholm.
Noice: Oljudsmusik.
Trancerock: Malande, shamanistisk rock.
Amon Duul och Can: Krautrock från Tyskland.
Psykedelia: Sinnesutvidgande rockmusik, kom 1966.
Velvet underground: Monoton konstrock från New York.
Peter Brötzmann: Friformsaxofonist från Tyskland.
Filips: Psykedeliskt kafé i Stockholm 1967/68. Jimi Hendrix jammade med Hansson & Karlsson.
Terry Riley: En av minimalismens urfäder.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 010323
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera