Shelby Lynne: Södra Teatern, Stockholm, 20 mars 2000
Ibland faller alla bitarna på plats. Rätt artist står på rätt scen vid rätt tidpunkt. Det är sällsynt men när så sker är det bara att tacka och ta emot.
När Shelby Lynne ställer sig på Södra teatern en helt vanlig tisdagskväll inträffar just detta: bitarna faller på plats och meningen med livet blir för en stund lite tydligare än vanligt.
Det är hennes första besök i Sverige och förväntningarna är höga efter den extremt uppskrivna cd-n I am Shelby Lynne. Mycket branschfolk förstås, men inte bara: till och med Percy Barnevik är där.
Anders Sundin skrev i gårdagens tidning att Becks konsert på Cirkus var ofokuserad. Precis tvärtom kan man skriva om Shelby Lynne. Det var länge sedan jag såg något så fokuserat.
Shelby och hennes sex kompmusiker gör precis det alla borde göra: inget tjafs, bara väldigt bra musik. Inte country, inte soul, inte jazz, inte pop. Mera en sydstatssouligt gungande sammansmältning av alltsammans.
Till en början framstår den amerikanska sångerskan närmast arrogant, hon säger knappast något och förefaller sammanbiten i sina svarta läderbyxor. Vartefter hon tar åt sig av publikresponsen blir konturerna mjukare. Efter sjunde låten säger hon att det är en söt och fin teater att spela i och undrar om det är Stockholms äldsta.
Det gör inget att konserten bara är en dryg timme – de flesta konserter är ändå för långa – eller att hon är så fantasilös att hon förutom en ny låt och en cover kör hela cd-n I am Shelby Lynne låt för låt. Jag älskar ändå varje sekund.
Speciellt när hon hänger av sig Fendergitarren och sjunger den ljuvliga Dreamsome så själfullt att tiden stannar upp och världens alla soulsångerskorna trillar ner från sina piedestaler. Att vi har att göra med en av de stora rösterna är fullständigt klart.
När hon sedan – innan en supercool version av Black light blue som enda extranummer – gör en stenhård cover på Jimmy Webbs Whichita lineman är hon definitivt hemma. Framme i mål. Segrare.
Nästa gång kommer hon vara tvungen att spela på en större scen. Var så säkra.
I tisdags kväll gjorde Shelby Lynne sin Sverigedebut. Inför en entusiastisk publik på Södra teatern framförde hon hela den kritikerhyllade cd-n I am Shelby Lynne. Dagen efter tog hon emot på sitt hotellrum. Vänlig, men fårordig och väldigt oglamorös i t-shirt och solglasögon.
Det var en fantastisk konsert. Du sjunger så bra så att man nästan dör. Vad tyckte du själv?
– Jag tyckte det gick bra. Bandet gjorde ett bra jobb och publiken lyssnade verkligen. Och vilken vacker lokal det var!
Nästa gång får du nog spela i en större lokal.
– Jag var och såg Beck på Cirkus. Det var ett coolt ställe, där vore det kul att spela.
Vad gillar du Beck?
– Jag gillar variationen. Han går från akustisk gitarr till techno. Det är ganska modigt.
Du har fått översvallande positiva recensioner världen över både för cd-n och konserter och nu är du typ en av dagens hetaste artister. Hur känns det?
– Otroligt. Det är vad jag strävat efter hela tiden. Ändå känner jag mig precis som förr.
Vad tycker du om allt som följer med framgången: resor och ändlösa intervjuer?
– Inga problem. Visst är det många intervjuer men samtidigt så är det smickrande att någon vill tala med mig om min musik. Att någon vill veta var min musik kommer från.
Ja, var kommer den ifrån?
– Jag har rötter som jag aldrig kommer ifrån. Jag växte upp med country, men där fanns också Elvis och pop och rhythm´n´blues. Mitt mål har alltid varit att bli en countrystjärna.
Ett tag var du det.
– Ja, men det var när jag beslöt mig för att inte göra några fler Nashville-plattor som alla mina övriga influenser kom tillbaka.
På scenen framstår du som en stöddig tjej. Nästan arrogant.
– Jasså, verkligen. Jag vet inget om det där. Jag gör bara vad som kommer naturligt, det är olika varje gång. Jag är alltid nervös innan. Jag blir nervös bara av att tala om det. Det är så intensivt att spela.
©Dan Backman Publ i SvD 000323
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera