Steely Dan (2000)

av Dan Backman, 25 februari, 2000

Two against nature är Steely Dans första platta med nytt material sedan 1979 års Gaucho. Det är för många, mig själv inräknad,  en stor händelse.

Skulle man göra en jämförelse med film skulle det vara som en återkomst av Stanley Kubrick. Talar vi litteratur vore det som om, låt oss säga, en ny roman av Tom Wolfe efter ett väldigt långt uppehåll.

För andra betyder det mindre. Många var inte ens födda 1979 och förstår överhuvudtaget inte vad jag pratar om. Att våra svenska rockskribenter skulle bry sig särskilt mycket är inte heller så troligt, de flesta är präglade av punkens skränande intåg på musikscenen och har alltid varit skeptiska till musik med mer än tre ackord. För dessa herrar framstår Steely Dans komplexa fusion av pop och jazz som steril, perfektionistisk och opassionerad.

Naturligtvis har de fel. Bara för att Donald Fagen och Walter Becker drivit musiker och skivbolagschefer till vansinne genom att ägna veckor åt att finna rätt ljud på en virveltrumma och konsekvent finslipat varenda liten not innebär det inte att deras musik skulle bli mindre passionerad och betydelsefull för det. Tvärtom faktiskt: det exceptionella med Fagen och Becker är deras förmåga att förena musikalisk perfektionism med en gatusmart sensibilitet som vare sig utesluter hjärnkapacitet, hjärtevärme eller magmuskler.

Utmärkande för Fagen och Becker är en ovilja att följa musikbranschens alla regler, skrivna som oskrivna. Marknadsföringen har alltid skett motvilligt, turnérandet har varit blygsamt och musiken har varit osedvanligt kompromisslös. På det fria 70-talet var detta inget problem, Steely Dan producerade album efter album och blev både stora och respekterade. Svårare har det varit på 80- och 90-talen, då musikbranschens fokus glidit över från analogt till digitalt, från melodi till rytm. Med detta inte sagt att Steely Dan någonsin försvunnit. Inte heller att deras roll som inspiratörer varit utan betydelse.

Mer än att vara en popgrupp i gängse mening har Steely Dan fungerat som ett verktyg för Fagen och Becker att få ut sin musik. Ett oändligt antal studiomusiker har brukats och förbrukats för att förverkliga duons visioner, samtidigt som musikernas individuella egenskaper tagits till vara. Trots omänskliga krav på musikalisk kompetens och inspirerade insatser – utförligt redovisat i Brians Sweets bok Reelin´ in the years – har nya musiker stått i kö inför varje ny studiosession.

När jag inför den här artikeln åter lyssnat igenom hela Steely Dan-katalogen är det slående vilken hög musikalisk och textmässig kvalitet som bibehållits under årens lopp. Från debuten 1973 och fram till den häpnadsväckande återkomsten i år handlar det uteslutande om ett briljant och inspirerat musikaliskt hantverk utan några egentliga svackor. Olikt andra band, som kanske debuterat fantastiskt men sedan inte lyckats bibehålla sin höga standard, så har Steely Dan alltid varit på topp.

Det som gör skrivandet av denna artikel extra roligt är att återkomsten Two against nature är så stark. Helt obekymrat har Fagen och Becker tagit upp tråden från Gaucho och placerat musiken i ett nytt millenium. Det är som om de gör precis samma sak som de alltid gjort men med en sensibilitet som är här och nu: Steely Dan 2000, new and improved formula.

Inte så att den öppnar sig direkt. Tvärtom, först kan man bli avskräckt av den torra och kärva ytan och det krävs ett antal lyssningar för att den till synes statiska rytmen ska börja leva. För den som skärper sin perception blir belöningen riklig: melodifragmenten blommar ut och ett universum av små, små musikaliska subtiliteter öppnar sig.

Det finns mycket annat att säga om den här skivan: att det inte finns några syntar, att Fagen och Becker spelar ovanligt mycket själva, att här finns många nya namn i musikerlistan, att omslaget är så okommersiellt att det nästan är provocerande (vill de sälja eller?).

Märkligast är ändå att de lyckats finslipa fusionen av pop, rhythm´n´blues och jazz ytterligare ett snäpp och att de, när det gäller den svarta humorn, dragit åt tumskruvarna ytterligare några varv med texter som är intelligent och vasst humoristiska.

Själva anger Donald Fagen och Walter Becker hårt och disciplinerat arbete som enda anledning till att deras musik kunnat hålla samma höga musikaliska kvalitet genom åren.

– Vi anstränger oss mer än andra, säger de båda när jag ringer upp dem i New York för att diskutera den nya cd-n.

 

Både har rykte om sig att vara svårintervjuade och Donald har redan från början halkat in i ett tonläge där man inte riktigt vet om han är allvarlig eller ej. Han påstår sig ej ha något intresse vare sig för Steely Dans tidigare eller senare bedrifter men säger ändå att den nya cd-n är bättre än alla tidigare Steely Dan-plattorna tillsammans.

Här är lite annat av vad vi talade om:

Dan: Jag tycker att de nya låtar jag hört är mer avspända än de ni gjort tidigare.

Donald: Tja, ibland kan vi vara lite kinkiga och nervösa men i stort sett är vi mer avspända nuförtiden. När man blir äldre blir man antingen mer avspänd eller mer nervös, det beror på hur livet gestaltat sig.

Dan: Jag blir mer och mer nervös ju äldre jag blir. Det är inget vidare.

Donald: Vänta nu, hur gammal är du?

Dan: Jag är 43.

Donald: Okey. Jag var också nervös när jag var 43.

Walter: 43-årsåldern är besvärlig. Vi vet inte varför.

Donald: När du blir 45 så blir du avspänd igen.

Dan: Allright! Tack så mycket, det var skönt att höra.

Walter: Skrev vi inte en sång om att vara 43?

Donald: Jag minns inte. Menar du Hey nineteen?

Walter: Hey fourtythree!

Dan: Det är svårt att riktigt förklara det i ord men jag tycker det finns en stark New York-känsla i er musik. Speciellt i de nya låtarna.

Donald: Jag tror att det stämmer. Vår stil är typ en New York-stil. Vi växte båda upp här och även om vi bodde på västkusten när vi startade bandet så handlade många av våra låtar om New York. Även jazzinflytandet i vår musik kommer från New York; bebopen startade ju här.

Dan: Var det lättare eller svårare att skriva och spela in den nya cd-n jämfört med de gamla?

Walter: Tja, den tog lång tid att göra, så jag vill inte säga att det var lättare. Vi tog lång tid på oss för att få ihop sångerna och få dem att låta bra i studion.

Dan: När började ni och när slutade ni?

Walter: Vi började skriva 1996 och inspelningen blev klar i somras.

Dan: Jag vet att Jojje Wadenius var inblandad i början.

Walter: Ja, han var med på två låtar som vi aldrig kom att använda. Sedan var han inte riktigt tillgänglig så vi använde oss av gitarrister som fanns här i New York istället.

Donald: Han är en väldigt bra musiker. Han var med på turnén 1994 och vi hade hade roligt med honom.

Dan: Hur stor roll spelar det för er om cd-n säljer bra eller ej.

Donald: Det finns inte så mycket vi kan göra. Vi gör de intervjuer som skivbolaget ber oss om och till sommaren ska vi turnéra igen. Den här gången ska vi till och med göra lite grejor på tv, något vi inte brukat göra. Problemet är att vi inte riktigt vet om det finns några kvar som fortfarande gillar musik. Frågan är om vi har någon chans?

Walter: Vi kanske skulle börja göra musik till modevisningar.

Dan: Eller till vetenskapsprogram.

Walter: Till vetenskapsprogram!?

Donald: All vår musik är skriven för vetenskapsprogram.

Dan: Ja, det låter så.

Donald: Tack!

Walter: Jag tycker faktiskt att hiphop låter mer vetenskapligt.

Dan: Gillar ni hiphop?

Walter: Absolut!

Donald: Om sanningen ska fram så tycker jag inte det är så kul musikaliskt sett, men jag gillar texterna. En hel del är riktigt smart.

Dan: Är det viktigt att få bra recensioner?

Walter: Dalai Lama har påpekat att man inte ska ta dem för allvarligt. Han rekommenderar att man förhåller sig neutral till recensioner, vare sig de är positiva eller negativa.

Dan: Hur ser framtiden ut för Steely Dan?

Donald: Det är upp till publiken. Om de inte kommer till konserterna och köper våra skivor så måste vi skaffa oss andra jobb.

Dan: Om man ser det globalt så lär det inte vara några problem för er att fortsätta.

Walter: Så tänker vi också. Men man vet aldrig.

 

Diskografi:

Can´t buy a thrill (MCA/Universal, 1973)

En snygg debut som blandar sötsur pop med country- och latinoinfluenser. Innehåller Do it again, deras kanske mest kända låt, men ger endast en antydan av vad som komma skall.

Bästa spår: Reelin´ in the years, Brooklyn (owes the charmer under me), Turn that heartbeat over again.

Countdown to ecstasy (MCA/Universal, 1973)

Smartare och aggressivare än sin föregångare men fortfarande lika 70-tals-eklektisk i sin blandning: cocktail-rytmer blandas med steelguitar och jazzfusion medan popkänslan breder ut sig som en heltäckningsmatta.

Bästa spår: Bodhisattva, My old school, Pearl of the quarter.

Pretzel logic (MCA/Universal, 1974)

Sarkasmerna har finslipats och musiken har getts en mer sammanhållen karaktär. Den postmodernistiska tolkningen av Duke Ellingtons East St Louis toodle-oo står i en klass för sig och skulle platsa i vilken film som helst av popmusikhataren Woody Allen.

Bästa spår: Barrytown, Through with buzz, Charlie Freak.

Katy lied (MCA/Universal, 1975)

Med hjälp av Jeff Porcaros oförlikneliga trumspel tas ett stort kliv framåt. Phil Woods knäckande altsaxsolo i Doctor Wu är ett strålande exempel på den skarvlösa sammanblandning av pop och bebop som här börjat ge full konstnärlig utdelning.

Bästa spår: Bad sneakers, Rose darling, Doctor Wu.

The royal scam (MCA/Universal, 1976)

Vid det här laget har Steely Dan uppnått superstatus. Inga finns ens i närheten av deras kapacitet och musiker avverkas på löpande band. Ytan är hård som stål men innehållet är mjukt.

Bästa spår: Don´t take me alive, Sign in stranger, Haitian divorce.

 

Aja (MCA/Universal, 1977)

Av många betraktad som det defintiva mästerverket. Fagen och Becker har här seglat upp i stratosfären med en musik så visionär och glanspolerad att den skapat sig en egen musikalisk kategori.

Bästa spår: Aja, Deacon blues, Peg.

Gaucho (MCA/Universal, 1980)

Sista albumet innan den långa tystnaden. Inte lika skalpellvass som Aja men det soliga groovet i Babylon sisters är så mycket Steely Dan det kan bli och Third world man är ett av deras mest gripande ögonblick.

Bästa spår: Babylon sisters, Gaucho, Third world man.

Alive in America (Giant/BMG, 1995)

Steely Dan är tillfälligt tillbaka och gör överraskande vitala och delvis omarrangerade versioner av gamla klassiker. Jojje Wadenius är fantastisk på gitarr och live-ljudet är inte av denna världen.

Bästa spår: Reelin´ in the years, Sign in stranger, Aja.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 000225