Dan Wolgers (2000)
Dan Wolgers har ett grundmurat rykte som konstnärlig provokatör. I medierna framställs han gärna som en som tänjer på gränser och slår hål på föreställningar om vad konst ska vara.
Själv talar han hellre om ”det inre uppdrag” som det konstnärliga skapandet innebär och försvarar ”den konstnärliga friheten att inte riktigt veta vad man gör”. Enligt Dan Wolgers är det viktigt att ”stå för sin osäkerhet”, inte skyla över den med teoretiska resonemang.
Mer om det senare.
Jag träffar Dan Wolgers i hans ateljé vid Nytorget i Stockholm. Arbetsrummet är stort och trivsamt och det mesta är systematiskt inordnat i skåp och lådor, det är tydligt att han har ordning på sin verksamhet.
Det finns inte så många konstobjekt framme, men i en liten glasmonter står ett nytillskott; en balansvåg med en penna i ena vågskålen och ett suddgummi i den andra. Perfekt balanserat men, enligt Dan Wolgers själv, obegripligt.
I ett hörn står en inbjudande skinnfåtölj med tillhörande fotpall och bokhylla men själv slår jag mig ner i en brutalsnygg Ray Eames-stol på hjul.
Dan Wolgers bjuder på kaffe och ”chokladfingrar” och säger att han kan ”skönja ett större intresse” för sin konst sedan han slutade undervisa på Konsthögskolan 1998. Försäljningsmässigt alltså, uppmärksamheten har det aldrig varit något fel på. Med svenska mått mätt har den faktiskt varit exceptionell.
Medan många andra utställningar glömts bort minns nog de flesta bänkstölden på Liljevalchs, den reklambyråproducerade galleriutställningen och den famösa telefonkatalog (som nu, helt enligt hans egna intentioner, blivit ett högt värderat konstobjekt, speciellt i inplastat skick).
Många minns säkert också utställningen med defekta leksaksdjur, de avfotograferade skyltarna med texten ”Här slutar allmän väg” och hans drastiska tömning av ateljé-lagret i Wanås slottspark.
Utställningarna och installationerna har inte bara haft stor genomslagskraft – även om han själv inte påstår sig märka så mycket av det – de har även varit många till antalet. Redan 1980, då han gick första terminen på Konsthögskolan, började han ställa ut.
En av de tre skulpturer som han visade då står fortfarande framme i ateljén, en uppförstorad och ihoppfällbar lupp som kan föra tankarna till Claes Oldenburgs uppförstorade popkonst-objekt.
– Visst finns där en del Oldenburg. Men också Bror Hjort, som jag fortfarande är väldigt förtjust i.
När jag ber honom förklara varför han visade uppförstorade optiska instrument drar han på svaret och skrattar nästan urskuldande:
– Jag vet inte. Jag tycker att jag fattar mindre och mindre av vad jag håller på med.
Här blir det intressant. Med tanke på den exakthet och obönhörliga konsekvens som hans konstnärsskap uppvisar, både konceptuellt och visuellt, blir uttalandet till och med extra intressant. När Dan Wolgers formulerat en idé eller ett konstobjekt märks ju ingen tvekan eller osäkerhet. Snarare tvärtom: det är som om han med sitt lekfulla och nyfikna sinnelag gått direkt på målet.
Själv förklarar han processen på ett annat sätt:
– Istället för att komma på vad jag ska göra försöker jag finna ut vad jag inte ska göra. Ta bort, ta bort, ta bort. Så småningom finns det kvar någonting och då har det nästan gjort sig själv.
När Dan Wolgers säger att han alltid varit svag för den ”visuella tydligheten” hos Bror Hjort och Claes Oldenburg är det helt logiskt. Är det något som hans konst uppvisar så är det just tydlighet. Kryptisk, javisst, men kryptisk och poetiskt obegriplig på ett tydligt och klargörande vis.
Med tanke på denna tydlighet är det närmast befriande att han har så svårt för att i ord förklara konsten i allmänhet och sin egen konst i synnerhet.
– Det krävs jävligt mycket arbete för att inte förfalla till teorier och dogmer. Det kanske låter oförskämt men för mig förefaller det vara en bekväm väg att hänge sig åt debatten och medverka på egendomliga temautställningar.
Själv är han mera intresserad av hur konst kan uppstå ur ”den här flytande uppmärksamheten som man kan ha som konstnär” än att vara ”samtida”.
I analogi med detta förklarar han att det inte var ett postmodernistiskt statement när han 1991 lät en reklambyrå göra en utställning i sitt namn på Galleri Lars Boman.
– Jag hade hoppats att jag skulle avrätta den här vanföreställningen om jagets upplösning men det blev precis tvärtom. Det har jag erfarit flera gånger, att resultatet blivit tvärtom.
– Jag tänkte så här: nu ska ni fan i mig få se på något opersonligt. Det var bara så enkelt.
När jag undrar varför han ger intervjuer talar han om det stumma konstlivet. Om att konstnärerna blivit tysta och överlåtit resonemangen till teoretiker och kritiker.
– Jag har sett hur situationen har förändrats när det gäller det konstnärliga samtalet. Jag upplever att det förflackats även konstnärer emellan. Finns det en möjlighet att säga som det är, nämligen att det inte går att säga så mycket och dessutom försvara det, då är mycket vunnet.
Dan Wolgers talar om oskicket att sätta ord på något som inte går att sätta ord på och en hänvisnings-sjuka som florerar i konstkritiken.
– Istället för att beskriva vad man ser med en slags personlig inlevelse hänvisar man till vad någon annan sagt om någonting liknande. Kritikern sitter där som något slags jävla filter. Jag tycker det känns fattigt.
Jag byter ämne och påstår att hans konstobjekt, trots sin konceptuella slagsida, alltid är väldigt snygga.
Själv värjer han sig delvis och talar om hur de nästan skapar sig själva – ”jag har ju bara satt ihop några grejor” – och om att skönheten i sig inte är något medvetet mål.
– Jag vill ju gärna tro att skönheten ligger i läsningen. Att det är själva läsningen som är tjusig.
Uppenbart road av upptäckten visar han en bok med verk från åren 1977-1996 och demonstrerar hur hans konstnärskap ger ett alldeles rödbrunt intryck vid en snabb genombläddring.
– Var inte det jävla konstigt? Inte visste jag att jag höll på med rödbruna saker, det märkte jag först när boken var klar.
Själv noterade jag något annat när jag för länge sedan bläddrade igenom samma bok, nämligen det att Dan Wolgers konst tycktes besatt av död, religion och sexualitet.
– Man får nog det intrycket när man tittar själv i boken. Går man efter vad vissa kritiker skrivit blir bilden en helt annan. Då handlar det om provokatören och allt det där.
Dan Wolgers suckar uppgivet och tillägger på sitt lite aggressiva sätt:
– Jag är hellre konstnär!
©Dan Backman (foto: Dan Backman) Artikel publ i SvD 000111
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera