Captain Beefheart: Grow fins (Revenant/Border, 1999)
Världen är full av mer eller mindre konstiga popstjärnor. Artister som antingen är genuint knäppa, artister som gör konstiga saker under drogpåverkan eller artister som bara låtsas vara utfreakade i största allmänhet.
En av de allra underligaste – och en av de som ur alla tänkbara aspekter tycks genuint underlig – är Captain Beefheart, alias Don van Vliet. Nu är det länge sedan han hördes av, men då, på 60-, 70- och 80-talet, var det få som slog Beefheart vare sig det gällde genialitet eller utflippat artisteri.
Själv minns jag en konsert i Stockholm där Beefheart, efter att någon i publiken ropat efter ”riktig” musik, surt replikerade ”jag kan inte spela riktig musik och det är jag stolt över”.
Sedd i backspegeln framstår uttalandet inte alls som ett självmedvetet koketterande utan som en nyckel att använda till förståelsen av den extraordinära musik som Beefheart och ett antal lika extraordinära musiker – The Magic Band – skapade mellan åren 1965 och 1982.
Vad det ytterst handlade om var en musik djupt rotad i den amerikanska bluestraditionen. En blues som genom Beefhearts brutalt visionära synsätt tranformerats och muterats till en avantgardistisk hybridform som slirade fram mellan primalskrik, friform, konstmusik och, när de så ville, en egen form av rhythm´n´blues som kunde vara nästan konfliktfri.
Det avantgardistiska mästarprovet var förstås Trout mask replica, ett dubbelalbum från 1969 med en närmast överdrivet mytologisk status i rockhistorien. Producerad nästan som en dokumentär av Beefhearts beskyddare och vän från high school, Frank Zappa, och med ett klassiskt omslag av Cal Schenkel där Beefheart poserar med en forell (trout på engelska) framför ansiktet och med en hög hatt krönt av en badmintonboll.
Som sångare, munspelare och saxofonist präglade Beefheart musiken i allra högsta grad men att den bara skulle komma från hans egen hjärna, som han själv påstod, har visat sig vara en sanning med modifikation. Snarare fungerade han som en katalysator för alla de musiker som passerade igenom det magiska bandet. Beefheart, som var mer skulptör och målare än musiker, visslade och hamrade fram fragment på piano som sedan sattes ihop och kompletterades av de andra (ibland som en långsam process, ibland som en stundens ingivelse). Metodiken liknar collagets och kan vara en förklaring till att det låter som det gör; splittrat och spretigt men ändå med en inneboende logik och harmoni.
Hur fascinerande Trout mask replica än är, med sina relativt korta, polyrytmiska och skenbart kaotiska urladdningar finner jag personligen uppföljaren Lick my decals off baby, från 1970, ännu bättre. Utan att vara mindre avantgardisk har man här finslipat uttrycket och på något fullkomligt magiskt sätt klämt in melodier med en direkthet som stavas pop och som inte förlorat en millimeter av sin kraft och originalitet.
Fortsättningen, med The spotlight kid och Clear spot (bägge från 1972), innebär ytterligare ett steg i en mer lättillgänglig riktning, fast utan att förlora i särart eller egensinne (vilket de följande albumen delvis gjorde, särskilt några katastrofala försök att nå en större publik).
Första spåret på The spotlight kid är inte precis att leka med: ”The moon was ah drip on ah dark hood/´n they were drivin´ around ´n around/Vital Willy tol´ Weepin´ Milly/I´m gonna booglarize you baby/I´m gonna booglarize you baby” ylar Beefheart som en kåt vampyr medan Ed Marimba, Rockette Morton, Winged Eel Fingerling och Zoot Horn Rollo pumpar fram farlig, synkoperad bluesrock som gräver stora svarta hål i lyssnaren.
Clear spot är ännu mer acceptabel för den oinvigde och skulle kunna fungera som en introduktion. Även här finns konstigheter och vassa kanter, fast här liksom inbäddade i ett sydstatssouligt gung av producenten Ted Templeman. En melodi som My head is my only house unless it rains visar också vilken ömsinthet tuffa killar som dessa gömmer någonstans där inne.
Den box med fem cd, som det här egentligen handlar om, är däremot alldeles för obskyr och svårgenomtränglig för att kunna fungera som introduktion. Tvärtom måste man hissa en varningsflagg för alla utan en grundlig kunskap om Captain Beefheart & The Magic Band och istället tipsa om en dubbel-cd från Rhino som sammanfattar karriären på ett helt godkänt sätt.
För alla oss som redan fastnat i garnet bjuder boxen – Grow fins, rarities 1965 – 1982 (Revenant/Border) – ändå på många omistliga stunder. Speciellt cd 4 som innehåller fantastiska konsertupptagningar färdiga att köras i datorn och som visar vilken sprakande elektrisk upplevelse det var att se denna orkester live. Lika bisarra som de framstår på stranden i Cannes 1968 lika kompromisslöst farliga framstår de i upptagningar från 69, 71 och 73: kaptenen mässar fram surrealistiska texter med samma oförlikneliga flöde som när han blåser sopransax medan bandet hackar sig fram som en rostig maskin på en rysk trålare. Ändå – och det är det konstiga – svänger det som satan.
På övriga fyra cd får vi – genom demos, liveupptagningar, radioupptagningar, repetitioner och rent dokumentära upptagningar av monologer och dialoger – följa Beefheart och de övriga inblandade från träskbluesens innersta till hippiepop och rockigt riffande över långa knarkimprovisationer och vidare in i en kosmisk avantgardism – hela tiden med en jordnära kärna av blues intakt.
Beträffande det inflytande som Captain Beefheart & The Magic Band haft så kan det absolut inte underskattas. Faktum är att all experimentell musik – eller ska vi säga musik som på det minsta sättet avviker från normen – på ett eller annat sätt står i tacksamhetsskuld till dessa herrar. Även som sångare har Beefheart utövat ett avsevärt inflytande, här räcker det med att nämna Tom Waits och Freddie Wadling.
Efter att ha dragit sig tillbaka från musiken 1982 har kaptenen koncentrerat sig på sin konst. Också där har han skaffat sig stor respekt även om genomslaget inte kan liknas vid det han fått som ”musiker”. Som målare arbetar han i en spontant expressiv tradition och kan liknas vid såväl Jean Dubuffet som det ”häftiga” åttiotalsmåleriet (tysken A.R Penck och Erland Cullberg är två besläktade konstnärer).
Nu har han blivit gammal och sjuk och lär väl inte komma tillbaka vare sig som målaren Don van Vliet eller musikmagikern Captain Beefheart. Anledningar för oss andra att återkomma till van Vliet/Beefheart/The Magic Band finns det däremot gott om.
©Dan Backman Rec publ i SvD 991228
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera