Edgard Varèse (1998)
Ett av Frank Zappas favoritcitat var ”the present-day composer refuses to die”. Citatet tillskrivs den franske kompositören Edgard Varèse och är daterat juli 1921.
Det något kryptiska påståendet att ”den samtida kompositören vägrar att dö” finns reproducerad på de klassiska Zappa-albumen Freak out! (1966), Absolutely free (1967) och We´re only in it for the money (1968). På Ruben & The Jets, Zappas doo-wop-hommagé från 1968, är det förvanskat till ”the present-day Paucho refuses to die” och tillskrivet Ruben Sano, june 1955.
Själv tog det mig lång tid att förstå vad som menades, om jag gör det ens nu, men det såg ganska coolt ut. Lika svårt var det att få reda på hur Varèses musik lät: kompositörens verk hör inte direkt till de mer spelade eller, för den delen, inspelade.
Symptomatiskt nog har det dröjt ända till nu innan ”the complete works” gjorts tillgängligt på cd (att det räcker med en dubbel-cd för ett helt livsverk är även det symptomatiskt: här handlar det mer om intensitet än omfång).
Kraften och poesin i verk som Amériques (1918-21) eller Déserts (1950-54) är hur som helst av det omvälvande slaget och får en att undra över varför vissa konstnärsskap får publik genomslagskraft medan vissa, som Varése, stannar på en (extremt) inflytelserik kultstatus.
I fallet med Varése handlar det antagligen om det klassiska ”misstaget” att vara före sin tid. De massiva klangsjok och bullrande slagverksmattor som Varése kastar över den intet ont anande lyssnaren må vara allmängods idag, för tidigare generationer måste det ha varit synnerligen svårsmält och obegripligt.
Det radikala ligger framför allt i musikens tredimensionella karaktär. Varése ger sina kompositioner kropp och förebådar det man i den elektroniska musiken skulle komma att kalla ”ljudskulpturer”. Tidiga uttalanden om musik som ”levande materia” och ”organiserat ljud” (eller buller) visar tydligt i vilken riktning han strävade.
Varése var både pionjär och visionär. Han drömde om nya instrument – vad han skulle gjort med dagens teknik kan man undra – och såg framför sig hur hans musik skulle sändas ut över hela världen. Ja, kanske hela universum. (Vi talar inte hybris här, snarare handlar det om en önskan att i bokstavlig mening utvidga musikbegreppet).
Många av hans visionära projekt blev aldrig realiserade, bland annat en Aniara-liknande opera om en astronom som a: etablerat kontakt med en planet i ett avlägset solsystem, b: lynchats av utomjordingarna, c: förintats av strålning.
Det säger sig själv att en visionär som Varèse inte nöjde sig med symfoniorkesterns begränsningar. Långt därifrån. Tidigt uttökade han besättningen inte bara med slagverk i alla möjliga och omöjliga former utan även med siréner, tutor och protoelektroniska instrument som dynaphone, ondes martenot och den idag återupptäckta thereminen (helt rätt i den elektroniska dansmusikvärlden).
Det säger sig också själv att Varèse inte trivdes i den europeiskt klassiska traditionen: 1915 tog han, som så många andra, båten från Frankrike till USA (där han skulle förbli bosatt till sin död).
I USA slog han sig ner i New York och blev snabbt involverad i den avantgardistiska musikscenen. I viss utsträckning umgicks han även med invandrande dadaister som Marcel Duchamp och Francis Picabia, även om han motsatte sig dadaisternas destruktivism. ”Jag var inte intresserad av att riva ner utan av att finna nya metoder”.
Inte heller kunde han helt och fullt liera sig med de italienska futuristerna, bara med deras förtjusning i det maskinella och urbana. Till skillnad från futuristvänner som Luigi Russolo och Marinetti ansåg han att det framväxande industrisamhällets alla ljud måste integreras och bearbetas musikaliskt, inte dyrkas i obearbetad form.
Jämsides med sitt eget komponerande ägnade sig Varèse också åt viss undervisning och, framför allt, åt att introducera annan samtida musik. Med sin egen The new symphony orchestra dirigerade han verk inte bara av sig själv utan även av européer som Alban Berg, Henry Cowell och Darius Milhaud. Något som underlättades av att han, tillsammans med Carlos Salzedo, 1921 grundat The international composers guild.
För övrigt tycks det som om Varèse ägnat stor del av sin tid åt väntan (långa perioder låg hans eget komponerande mer eller mindre nere): väntan på finansiering, väntan på att samtiden i större utsträckning skulle förstå vad han sysslade med, väntan på att teknikens landvinningar skulle förse honom med de elektroniska instrument och inspelningsutrustningar hans visionära sinne föreställt sig.
Hans väntan blev lång: det skulle dröja ända till 1953 innan han, tack vare en anonym donation, kunde lägga vantarna på en tvåkanalig Ampex-bandspelare och börja realisera över fyrtio år gamla idéer.
Resultatet, de tre ”interpolationerna av organiserat ljud” som förekommer i kompositionen Déserts (1950-54), framställdes av inspelade och därefter bearbetade ljud av allehanda slagverksinstrument och industriljud. Så här fyrtiofyra år efteråt låter det brutalelektroniskt på ett väldigt skönt sätt och förebådar inte bara hela den elektroniska musiktraditionen utan även Frank Zappa, krautrockband och nutida förvaltare som High Llamas.
Speciellt mycket har förstås Frank Zappa låtit sig inspireras: hoppar man från Déserts till Natal retentive calliope music (från We´re only in it for the money) hörs ingen skillnad alls (bortsett från att Zappa låter elektroniken övergå i surfmusik, hippiepop och allmänt vansinne).
Samma sak med Zappas symfoniska verk, här är närheten till både Varèse och Stravinskij oftast väldigt uppenbar. Skillnaden mot dagens samplande och knapptryckande musikskapare på dansmusikscenen, som ju också plockar lite som de vill ur musikhistorien, är dock den att Zappa till fullo, emotionellt och tekniskt, tillägnat sig Varèses musik och därför kunnat göra den till sin egen. Inte bara stulit några takter och ändrat kontexten med banal upprepning och dansvänliga rytmer (som ju är dagens lättvindiga melodi).
Förutom Déserts färdigställde Varèse ett annat stycke elektronisk hardcore-musik, Poème électronique. Detta verk realiserades i Philips-laboratorierna i Eindhoven och sändes 1958 ut genom fyrahundra högtalare i den Le Corbusier-ritade Philips-paviljongen på världsutställningen i Bryssel.
Under sina sista levnadsår fick Varèse uppleva hur han började bli alltmer spelad, inspelad och högaktad. Han fick diverse utmärkelser och blev 1962 bland annat invald i Musikaliska akademien här hemma (i Sverige är han dock inte särskilt ofta spelad).
6 November 1965 var det så dags för den då åttiotvåårige Edgard Victor Achille Charles Varèse att kila vidare in i en annan dimension. Det spelade ingen roll det där han sagt om att ”the present-day composer refuses to die”, döden hann ändå ikapp honom (precis som den gjorde med Frank Zappa tjugoåtta år senare).
Frank Zappa ja, 1971 skrev han i tidningen Stereo review bland annat följande rara rader om hur han snubblade över en hett eftertraktad skiva med Varèse:
”En dag passerade jag en hi-fi-affär i La Mesa. En liten skylt i fönstret kungjorde att det var rea på 45-or. Efter att jag bläddrat mig igenom singlarna, och hittat några Joe Houston-plattor, gick jag mot kassan. På vägen sneglade jag mot lp-skivorna. Längst fram stod ett märkligt, lite skamfilat svartvitt omslag. På det fanns en bild av en man med grått krulligt hår. Han såg ut som en galen vetenskapsman. Jag tyckte att det var på tiden att någon gav ut en skiva med en galen vetenskapsman, så jag plockade upp den. Jag – och det här, mina damer och herrar, är sant – jag kissade nästan i byxorna…DÄR VAR DEN! EMS 401: The complete works of Edgard Varèse volume 1…Integrales, Density 21.5, Ionization, Octandre…Rene Le Roy, The N.y. Wind ensemble, The Juillard percussion orchestra, dirigent Fredric Waidman…baksidestext av Sidney Finkelstein! WOW!”.
©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 981002
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera